Utmaningar och möjlighet med offentlig konst

Under sommarmånaderna anordnar vi på konstavdelningen konstpromenader då vi berättar mer om våra offentliga konstverk i Halmstad. Varje år försöker vi hitta nya infallsvinklar och göra ett så varierat program som möjligt.

Härom veckan skulle jag, tillsammans med vår konstpedagog Ylva, hålla en konstpromenad med rubriken ”Utmaningar med offentlig konst”. Vår plan var att samtala om det som händer bakom kulisserna, om utmaningar som uppstår, möjligheter som dyker upp och i vissa fall även begränsningar som uppkommer när man jobbar med konst i det offentliga utomhusrummet. Det kan röra sig om aspekter som vård och underhåll, väder och vind, politiska beslut och vad man får/inte får göra i det offentliga rummet.  Komiskt nog blev just denna promenad inställd på grund av att himlen öppnade sig och regnet fullkomligen öste ned. Så kan det vara att jobba i det offentliga rummet, saker och ting händer som vi inte alltid kan styra över, minst av allt vädret.

 

Ett konstverk som fått känna på vädrets makter är 0+0=8, eller Nollan som verket kallas i dagligt tal. Konstverket, som är en gåva till Halmstad som 2007 firade 700 år, var ursprungligen placerat i Nissan och symboliserar Halmstads inträde i sitt åttonde århundrade. Efter några hårda vintrar visade det sig att konstruktionen inte tålde strömmande vatten och lossande is, därför fick Nollan 2013 en ny placering i Slottsdammen. Nollan försvann från Nissan, där den kommit att bli en symbol för Halmstad, och återuppstod på en annan plats som ter sig lite mer undanskymd, lite mer sagolik och mystisk.  Man kan fundera vad som händer med ett konstverk när det förlorar sitt ursprungliga sammanhang. Vilken inverkan har platsen på ett verk och vice versa? Är Nollan fortfarande en symbol för Halmstad?

Stormen Gorm drog som bekant in över Halland i slutet av 2015. Många träd föll i Norre katts park och omgivningen förändrades märkbart för Flicka i balja. Placeringen av bronsskulpturen har debatterats genom åren. Vissa har velat flytta ut henne från trädallén för att göra henne mer synlig och för att konstverket skulle slippa bli utsatt för fågelspillning. Platsen var dock vald med omsorg. Konstnären Lena Cronqvist var själv med och placerade sin skulptur i parken och tanken var att Flicka i balja skulle få skydd av alléns trädrum medan hon blickar ut över Nissan. Lyckligtvis klarade sig skulpturen utan minsta skråma då träden föll men flickan ter sig idag lite ensam där hon sitter, utan skydd av sina träd.

 

Under Kulturnatt+ den 1 oktober invigs ett nytt offentligt konstverk av Micke och Julie Ericsson. I likhet med Nollan har även Snigelofon fått vara med om en förflyttning.  Ljudkonstverket var ursprungligen placerat i Rådhuset men ganska snart tystnande det på grund av att sladden ständigt drogs ur. Ljud kan vara känsligt och i det här fallet förvandlades det till oljud för de som hade sin arbetsplats i närhet till verket. Därför har vi bestämt att Snigelofon ska få ett nytt liv utomhus.

13434715_1032721970098747_4426542839164573219_n

Ljudlabb på plats i Slottsparken

Snigelfonen kommer placeras i Slottparken, på vallen vid parkeringen som vetter mot Rådhuset och på så sätt kommer den fortfarande ha viss kontakt med sitt ursprungliga sammanhang. Under våren har Micke och Julie omarbetat ljudet för att passa i sin nya miljö.  Utgångspunkten har varit att ljudet ska ingjuta trygghet, samtidigt som det inte ska försvinna i det ibland mycket högljudda bullret från biltrafiken. Det ska bli otroligt roligt och spännande att återinviga Snigelofon i början av hösten!

Den offentliga konsten står i nära relation till det offentliga rummet, ett rum som mer eller mindre är i ständig förändring. I början av 1900 talet ansågs Stora Torg alldeles för ödsligt. Flera tävlingar utlystes och många förslag kom in för att råda bot på ödsligheten men av olika anledningar var det inget som realiserades. Istället kontaktades Carl Milles, dåtidens store svenske skulptör, som tackade ja till uppdraget. Arbetet var problematiskt, drog ut på tiden och blev både försenat och dyrare än väntat, men 1926 kunde man till slut inviga Europa och tjuren.

Halmstads-kommun-Carl-Milles-Europa-och-tjuren-160413

Carl Milles, Europa och Tjuren

Carl Milles hade många åsikter om den omgivande miljön, inte minst de fyra pilarna som planterades runt brunnen. Han såg grönskan som en del av konstverket och ville ha höga träd med graciöst grenverk som skulle regna ner över skulpturgruppen. Pilarna planterades för nära fontänen och fick ersättas av nya pilar på längre avstånd. Dessa fick dock växa sig så frodiga att skulpturen helt doldes i grönskan, något som Milles beklagade.

20160816_160243_resized

Stora Torg, sommaren 2016

Efter att byggnationen av torggaraget i slutet av 1960-talet planterades nya träd vid skulpturgruppen, men på grund av för lite jordmängd mellan markyta och garagets tak har träden inte mått bra och dessutom har rotsystemet brutit upp gatstenen, vilket blivit en säkerhetsrisk. I början av sommaren fälldes därför pilarna och har nu ersatts av träd och växtlighet i stora urnor. Urnorna är flyttbara och tanken är att torget ska kunna möbleras om efter önskemål och behov. Tankarna om ett ombonat och grönt torg lever med andra ord vidare än idag, även om det fått en annan utformning.

I år är det 90 år sedan Europa och tjuren invigdes med stor pompa och ståt. Trots regn och stormväder hade en folkmassa på närmare 4 000 personer samlats för att inviga stadens nya konstverk. Under Kulturnatten den 1 oktober firar vi jubilaren med nykomponerad och specialskriven jubileumsmusik av Per Thorberg. Förhoppningsvis drar även detta en storpublik!

Nya förväntningar och krav uppstår, olika trender och influenser påverkar. Nya generationer har andra referensramar och nya tolkningar, inte minst av konsten som tillkommit under olika tidsepoker.  Det är just därför det är så spännande att med konsten som utgångspunkt vandra runt i Halmstad eftersom det ger en bild av både vår samtid och dåtid. Ett helt nytt sätt att upptäcka vår offentliga konst är genom spelet Pokémon Go som på senare tid fått oerhörd genomslagskraft. Många av våra konstverk har blivit sk Pokéstops, ett ställe där du får nya Pokébollar som du sedan använder för att fånga Pokémons med. Vilken möjlighet som plötsligt öppnar sig! Nästa konstpromenad gör vi tillsammans med Pokémonjägare!

 

/Lovisa, intendent offentlig konst

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Armkroksresa till Amerika och kollektiv påverkan

Riksutställningar är en expert- och resursmyndighet för utveckling och samarbete inom museiområdet, ett sätt de stöttar museianställda i Sverige är att erbjuda armkroksresor, omvärldsbevakande resor till konferenser, mässor, biennaler eller andra viktiga händelser i museivärlden. Museianställda får ansöka och visa på hur de kommer att dela med sig och använda de nya kunskaper och kontakter som de tillägnat sig under resan, och rapporterar sedan genom en artikel till Riksutställningar. I maj åkte vår konstpedagog Ylva Brännström till Stamford, Connecticut för en konferens om Children’s Museums och hur museer kan vara en agent för förändring i samhället. Artikeln är skriven för Riksutställningar och ursprungligen publicerad på Riksutställningars hemsida

Museer är en av många aktörer som arbetar med barns lärande. Hur kan vi samordna våra insatser bättre? Det frågar sig konstpedagogen Ylva Brännström som har besökt en konferens på temat kollektiv påverkan.

Collective Impact (kollektiv påverkan) är en strukturerad process som skiljer sig från vanliga samarbeten, då organisationer från olika sektorer går samman för att lösa ett socialt/samhälleligt problem eller uppnå storskalig samhällsförändring genom att enas om en gemensam agenda, samordna sina insatser, och använda ett gemensamt mätsystem för när förändring och förbättring uppnås.

Konferensen InterActivity 2016, som ordnas av Association of Children’s Museums, hade ”Collective Impact” som årets tema. På ett tämligen oinspirerande konferenshotell 40 minuter norr om Manhattan i ett grådisigt Stamford, Connecticut samlades 800 deltagare, i huvudsak från USA med ett fåtal internationella deltagare från Europa, Afrika och Asien. Den övergripande frågan var hur vi som arbetar med och för barn och ungas lärande, välbefinnande, sociala utveckling, kan verka och samverka för att nå maximal effekt med det vi alla brinner och sliter för.

Upplevelser som bränner till
Som konstpedagog arbetar jag med alla åldersgrupper, allt från nyfikna femåringar till uttråkade tonåringar och grupper från demensboenden, lika väl som ”vanliga” vuxna besökare. Det är inte alltid barn och unga är de roligaste att arbeta med. De kan vara stökiga, störiga, ointresserade, oförstående inför var de är och varför, men där kan också de bästa mötena med och samtalen om konsten uppstå. Jag har ett litet antal upplevelser varje år som bränner till och får mig att känna att det jag arbetar med verkligen gör skillnad, för enskilda individer och för många. Ofta sker detta i samarbeten med exempelvis skolan, skapande skola, fria kulturutövare eller andra institutioner. Samarbeten som präglas av en gemensam god vilja kring att alla barn ska ha tillgång till kultur, men med vitt skilda, mer eller mindre medvetna, drivkrafter. Vi vill öka på vår besöksstatistik med några hundra skolbarn, vi vill checka av ”tillgängliggöra konsten” i årets verksamhetsmål, lärarna vill att eleverna ska få göra nåt ”kul och kreativt”. Vi har alla olika ingångar och förutsättningar, och olika förväntningar på vad de andra involverade kan, vill och ska bidra med. Att strukturera och tydliggöra roller, kompetenser och arbetssätt skulle kunna förbättra och utveckla dessa samarbeten avsevärt. Likaså att diskutera varför vi går in i de samarbeten vi gör, är det av slump, bekvämlighet, gammal vana? Är de samarbeten vi gör verkligen de rätta?

Min upplevelse av konferensen pendlade mellan starkt engagemang och lika stark skepsis. Uttryck som ”kindergarten ready”, ”college ready” och ”career ready” lämnar en besk eftersmak av instrumentalism och samhällsnytta. Vi ska göra de här barnen till goda samhällsmedborgare som betalar skatt och inte belastar våra system. Men när de talade om ”achievement gap” och ”opportunity gap” så tänkte jag på grupper av barn som jag möter i mitt arbete. Barn från förskola till gymnasium där det blir plågsamt tydligt att likvärdigheten i den svenska skolan har gått förlorad: det fria skolvalet har effektivt sorterat elever och skapat en segregerad skola. När jag arbetar med en och samma årskurs eller åldersgrupp kan jag få vitt skilda reaktioner, allt från att barnen gärna kunde få mer utmaningar och möjlighet att ”leverera”, till att det var för svårt för gruppen. Varje grupp är unik och kräver anpassning, men förutsättningarna för olika grupper är chockerande ojämna, och kräver en annan resursfördelning. Museer och andra kulturinstitutioner är en viktig resurs för barns lärande: tillgång till kulturupplevelser skapar möjlighet att uttrycka sig, och förstå sig själva och andra bättre.

Ylva Brännström visar utställningen ”Woman. Internationellt feministiskt avantgarde från 1970-talet. Foto och video från Sammlung Verbund.” på Mjellby Konstmuseum för mellanstadieelever hösten 2014. Fotograf: Michelle Marie Roy

Lokalt nätverk för påverkan
Vid flera tillfällen under konferensen kom frågan upp: vem leder arbetet för barn och ungas lärande och välbefinnande i ditt lokalsamhälle? Konferensens värdinstitution Stepping Stones Children’s Museum i Norwalk är ankarinstitution för collective impact-nätverket Norwalk ACTS där drygt hundra individer, institutioner, pedagoger och ledare arbetar tillsammans för att berika och förbättra livet och framtidsutsikterna för Norwalks alla barn. Museernas roll för barn och ungas informella lärande får inte underskattas, ett museibesök är inte bara ”kul och kreativt”.

Alla som har försökt vet att det är svårt att samarbeta, men även givande och i många fall nödvändigt. Svårigheterna ligger ofta i att de samarbetande parterna har olika förutsättningar och syften. Metoden kollektiv påverkan kan vara ett stöd, den kräver att man enas kring ett gemensamt mål och en gemensam agenda, och att man preciserar vad man menar genom att definiera vad som är framgång och hur det ska mätas. Först då kan man se hur allas verksamheter passar in i detta, och hur de kan inte bara samordnas utan samköras för att uppnå maximal effekt. För det handlar inte om att göra fler saker än vi redan gör, det handlar om att göra dem mer effektivt och systematiskt, och med varandras hjälp komma längre. Vi tar alla med vår expertis och kompetens till bordet, och kan i utbytet lära oss mer om hur vi bäst når fram, och vad som behövs och efterfrågas av just våra yrkesområden. Jag är övertygad om att för att uppnå en inkluderande skola, och ett inkluderande samhälle krävs det att kulturinstitutionerna tar sin plats vid bordet och med självförtroende gör vår del i arbetet med barn och unga. Att få barn ”college ready” eller ”career ready” kan låta instrumentellt samhällsekonomiskt, men det kan också vara skillnaden på en personlig tragedi och ett levbart liv.

ACM
Association of Children’s Museums är en internationell icke-vinstdrivande medlemsorganisation för organisationer och yrkesverksamma inom fältet. De arrangerar bland annat konferenser, nätverksträffar och fortbildningar, och lyfter fram forskning och framgångsrika praktiker.

Fem villkor för collective impact

  • Gemensam agenda, håller alla samverkansparter på samma spår
  • Gemensamma mättekniker, för att se progression
  • Ömsesidigt förstärkande aktiviteter, där alla parter ses som en viktig del
  • Fortlöpande kommunikation
  • Stödorganisation, som koordinerar de olika parterna och organiserar samarbetet

Utmaningar för att uppnå förändring med våra verksamheter

  • Lär känna lokalsamhället: vem når vi? Vem saknar vi? Vad behövs?
  • Ta plats vid bordet: vet vad vi kan, vem vi är och vilken betydelse vårt arbete har.
  • Sänk trösklarna på riktigt: skapa verksamhet som är tillgänglig och givande för alla.
  • Få barn och unga att se att vi har något att erbjuda, att kultur kan vara till för dem.
  • Hitta sätt att skala upp våra bästa verksamheter: det vi gör för tio eller hundra barn, måste vi göra för tusen eller tiotusen barn.
  • Ta initiativ till samarbeten, med exempelvis organisationer, bibliotek och  förskolor, och var en god samarbetspartner.
  • Länka museer och bibliotek till okonventionella platser för att bygga relationer: sagostund eller skapande på stormarknaden, pop up-verksamhet där de vi vill nå befinner sig.
  • Hitta lösningar för dem som inte har möjlighet att betala: dagar med kostnadsfri verksamhet eller ett medlemskort man kan låna på biblioteket, gratis bussar.

 

Armkroksresorna innebär en fantastisk möjlighet för fortbildning, nätverksbyggande och omvärldsspaning för oss museianställda vid mindre institutioner som inte har ekonomiska resurser att åka på internationella konferenser. Jag vill rikta ett varmt tack till Riksutställningar för möjligheten! 

Ylva Brännström, konstpedagog

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Leave a comment

Offentlig konst som upprör

Då och då blåser det upp stormar kring den offentliga konsten. Låt mig vara tydlig: Den offentligt finansierade konsten ska diskuteras. Men den senaste tidens debatter ger mig ont i magen. Vi kan konstatera att det finns skillnader i tycke och smak men också kring konstens syfte. De båda perspektiven som stångas mot varandra är dock inte speciellt konstruktiva. För det är bara genom att ha en bredd i konsten uttryck, innehåll och estetik som vi kan säkerställa att all förhoppningsvis attraheras av något konstverk. Detta kan innebära att man irriterar sig på ett verk som i sin tur är någon annans favorit.

Ett annat perspektiv som är viktigt att ha med sig är att alla konstverk inte är menade att vara bildsköna. Vissa verk har som sin högsta uppgift att ifrågasätta, irritera och utmana idéer om skönhet och få oss som betraktare att stanna upp och reflektera när vi kryssar mellan butiker och ärenden.

Historiskt sett så vet vi att det är vanligare att vindarna vänder efter ett tag. Några av de mest omtyckta offentliga konstverken i Halmstad idag, var de som det stormades mest kring under sin tid. Jag tror knappast att någon kan tänka på Halmstads offentliga konst utan att nämna Carl Milles Europa och Tjuren (1926) eller Picassos Kvinnohuvud (1971).

Men ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev när Halmstadborna fick syn på nakna figurer framför St. Nikolaikyrkan? Och tänk er den förfäran som stadens bönder uttryckte eftersom tjuren inte var anatomiskt korrekt. Men idag är det svårt att tänka sig Stora Torg utan den. Det blev inte minst tydligt förra året när skulpturgruppen renoverades och täcktes av ett stort tält i flera månader. Halmstadborna ville ha tillbaka sin vattensprutande saga!

Kritiken som vädrades kring installationen av Picassos Kvinnohuvud påminde om Europa och Tjurens. Vissa ansåg att skulpturen var ful, att det inte gick att förstå vad verket föreställde. Och vissa menade dessutom att skulpturen utgjorde ett hot mot den vackra parken, som riskerade att förfulas. Idag är vi så stolta över att ha ett 15 meter högt konstverk som skapats av världens mest kända konstnär att vi döpt om Figaroparken till Picassoparken efter skulpturen.

carolina_falkholt_sondrumsskolan

Det berömda “fitt-skåpet” på Söndrumsskolan väckte debatt.

Ett betydligt senare exempel på en infekterad konstdebatt rörde en detalj ur ett graffitiverk på högstadieskolan i Söndrum. Det var Carolina Falkholt som hade sprayat ett kvinnligt könsorgan på ett av elevernas skåp. Det skrevs in mängder av arga insändare som också dem lyfte frågor om huruvida verket var vackert, hade en lämplig placering och om skolbarnen skulle förstå vad de egentligen tittade på. Det har inte gått tillräckligt lång tid ännu för att dra några slutsatser kring debatten, men hittills så har Falkholts målning omhuldats och försvarats av både elever och lärare på skolan.

Jag vill tro att debatter och kontroverser är genuint bra och nyttigt för konsten. Det tvingar folk att fundera över saker som att smak är individuellt och vad offentlig konst egentligen är till för. Men det förutsätter också att diskussionerna både är sakliga och respektfulla. För alla har rätt till sin åsikt och sin egen smak.

// Rebecca Nordström, Guide

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

Meret Oppenheim på Mjellby Konstmuseum

Meret

Just nu förbereder vi det allra sista inför sommarens stora utställning med den schweiziska konstnären Meret Oppenheim. Det är ett konstnärskap som är både mytomspunnet och komplext. Hon är upphovskvinnan bakom ett av 1900-talets mest kända konstverk – den berömda pälsklädda tekoppen som sedan mitten av 30-talet finns att beskåda på Modern Museum of Art i New York. Hon gjorde den redan när hon var 22 år gammal och historien kring dess tillkomst är ofta återberättad:

Meret satt och fikade på Café de Flore i Paris tillsammans med vännerna Dora Maar och Picasso och visade upp ett pälsklätt armband som hon designat för den berömda modedesignern Elsa Schiaparelli. –Allt borde vara klätt i päls, utropade Picasso entusiastiskt. –Ja, även denna tekopp, svarade Meret och så föddes idén till konstverket som ställdes ut på galleri Charles Ratton i Paris en kort tid därpå.

Varför blev det då ett sådant ikoniskt konstverk? En rad omständigheter naturligtvis. Den pälsklädda koppen utgjorde en fullfjädrad logotype för den surrealistiska konsten. Surrealisterna var ju intresserade av att sammanföra saker som inte hörde ihop för att skapa nya, ofta poetiska, humoristiska, erotiska eller makabra sammanhang. Man ville komma åt andra dimensioner hos människan genom att närma sig hennes undermedvetna. Att göra ett vardagsföremål som en tekopp obrukbar låg helt i linje med det surrealistiska tankesättet.  Alfred F Barr, chef för det nybyggda moderna museet i New York köpte in verket och unga Meret blev så stjärna över en natt.

Men Meret tröttnade. Både på uppståndelsen kring pälskoppen och på livet i Paris. Med sitt androgyna utseende och sin frisinnighet hade hon också varit en uppburen modell och musa i den franska huvudstaden åt manliga kollegor som Giacometti och Man Ray. I ett av Man Rays foton som gått till konsthistorien ser vi en ung Meret, naken och med nedslagen blick,  invid en tryckpress.  Även om surrealismen, med sitt inbyggda ifrågasättande av strukturer, förvisso släppte in kvinnliga konstnärer i sina kretsar, dominerade likväl den manliga normen – och blicken!. Meret kom hela sitt liv att kämpa för lika villkor mellan könen och synliggöra de strukturer som utgjorde hinder för kvinnorna. Hon tar också spjärn emot sin borgliga bakgrund som placerar in kvinnan i tydliga fack. –Det är ingen som ger dig frihet, du får ta den själv, är ett berömt citat av konstnären. I ett självporträtt från 1980, Portrait with Tattoo, riktar hon blicken rakt mot betraktaren, med ansiktet målat i en slags krigsmålning. Det är långt från Man Rays bild.

Meret kommer också så småningom ta avstånd från surrealismen, men fortsätter ihärdigt jakten på det undermedvetna. Hon hade tidigt, genom sin far som var läkare, kommit i kontakt med Jung och kommer genom hela livet intressera dig för drömtydning och inte minst Jungs tankar kring arketyper- nedärvda, kollektiva symboler och former. Dessa utforskas och återkommer ständigt i hennes konst. Vägen mellan idé och uttryck tycks vara kort och direkt, utan omvägar kring vad som är mode eller stilmässigt rätt i tid.  Varje idé föds redan med en form, menade Meret.

Det finns ingen rak linje i Meret Oppenheims konstnärskap. Banbrytande design och hisnande mode blandas med objekt, teckningar, fotografi, måleri, skulptur och poesi.  Här finns en stor portion humor, men också svärta och melankoli. I centrum står ständigt den brännande frågan kring identitet och jaget, lika aktuell och universell då som nu.

Den där tekoppen då? Jo, den finns kvar på MOMA i New York och sägs vara ett av det mest fotograferade konstverket efter Mona Lisa. Den är inte med på utställningen då den har reseförbud sedan länge, och frankly, även om den inte hade haft det skulle vi inte fått låna den ändå. Men det gör inget, för bortom den, från och med lördag, finns en alldeles unik möjlighet att uppleva ett alldeles unikt internationellt konstnärskap i Halmstad.

Karolina Peterson

Museichef, Mjellby Konstmuseum

Utställningen Meret Oppenheim- Beyond the Fur Cup öppnar den 2 juli på Mjellby Konstmuseum i Halmstad och pågår tills den 25 september. Den är ett samarbete med Öregaard museum i Gentofte i Danmark.

Posted in Mjellby Konstmuseum, Uncategorized | Tagged , , , , | Leave a comment

Samhället speglat i konsten

IMG_2989

The race is over

Vårt samhälle blir allt mer och mer tävlingsfocuserat, inte bara inom sport och idrott utan även inom vardagliga situationer. Det kan handla om materiella ting men också sociala situationer och upplevelser. Vårt liv och vår vardag kan ibland kännas som en enda stor tävling, det räcker att slå på Tv:n så finns det tävlingar om mat, bakning, kroppen och en massa fler. Var kommer denna tävlingsinstinkt ifrån, varför är det så viktigt att inom alla områden utse den bästa? Blir vi lyckligare då?

Just nu visar vi en utställning med konstnären Assa Kauppi på Halmstads Konsthall som utifrån samhällets skeva ideal skapar fantastiska skulpturgrupper.

Assa Kauppi slog igenom som konstnär 2011 med sin skulpturgrupp The race is over. I detta konstverk, som består av åtta olika figurer, problematiserar hon vårt tävlingsfocuserande samhälle. Simhopparna står i olika positioner, på rad och väntar på att startskottet ska avfyras. Barnkropparna skiljer sig åt vilket är en verklighetspegling, vi är alla olika. En startpall gapar tom, barnet har inte ens brytt sig om att komma till start. Oavsett ålder eller kön så har vi alla olika förutsättningar att lyckas i livet, förutsättningar som formar oss från barnsben.

Assa2

In Search of a Winner

Verket In Search of a Winner tar spjärn mot skönhetstävlingar för barn. Kauppi reagerar på hur barn från spädbarnsåldern och uppåt betraktas och bedöms utifrån sitt utseende. Barnen sminkas, kläs upp och framställs som små vuxna. I konstverket ser vi en flicka som trotsigt satt sig ner med ryggen mot skönhetstävlingen och dess krav. Runt omkring henne har djur samlats, som skydd mot en värld ett barn inte borde behöva möta.

De skulpterade spädbarnen i Bred for Beauty är färgsatta efter prispallens nivåer: guld, silver och brons. De sover sött, till synes omedvetna om tyllkläderna och de enorma lösögonfransarna, på tillväxt för att formas in i skönhetsindustrin. Den mest realistiska bebisen hamnar på tredje och sista plats. Vad signalerar detta? Är det så i vårt samhälle att den som är mest konstlad och tillgjord är den som når framgång? Assa Kauppi vänder sig mot de extrema skönhetsideal och den ständiga jakten på en vinnare som präglar vår värld.

IMG_2990

Bred for Beauty

Konst berör på olika sätt och denna utställning kan man välja att fascineras över det otroliga hantverket eller faktiskt ta sig an verken och förstå dess vikt.

Varmt välkomna till en viktig sommarutställning på Halmstads Konsthall!

Erika Danker, utställningsproducent

Posted in Uncategorized | Leave a comment

‘Meddelande: Lekande barn’

Hanna Hallén berättar om arbetet med muralmålningen ‘Meddelande: Lekande barn’ till Kvarteret Kaptenen, Lektor Anderssons gata 4-8 för uppdragsgivaren HFAB Halmstad.

omgivning

Jag fick läsa och höra flera historier om gemenskapen på platsen. Kvarteret Kaptenen är en plats där människor har umgåtts i samhörighet under en lång tid. Det har varit en levande innegård i över hundra år! Barn leker fortfarande samma lekar. Samtal hålls fortfarande kring kaffekoppen. Bilar har tagit tågens plats utanför fönstren. Rörelsen är en del av vardagen.

Ett förenklat tågspår (eller är det en stege?) på väggen talar med en hopphage på asfalten som i sin tur talar till lekplatsen på gården. enkla linjer formar människor i rörelse, barn leker tidlösa lekar: ett leksakståg, en vagn, en boll, kull och kurragömma. Människorna på bilderna kan vara de som bott, de som bor och de som kommer att bo här.

lekande-barn-hage

Jag vill gärna att betraktaren ser sin egen historia i bilderna. Men… Kvistarna symboliserar fred. Buskarna, som ser ut som potatisar, handlar om naturnärhet. Kopplingen till jorden vi alltid har och ibland saknar när vi lever i en stad. I mitt huvud är flickan som leker gömme en kvinna som bodde i det kvarvarande gamla huset som barn på 30talet. Flickan men kotten på vagnen bodde i området på 50talet och tillsammans med sin kompis begravde de små djur som blivit påkörda av Bolmenbanan i buskaget på gården. Storasystern som bär sin lillebror lekte på gården under tiden jag var där och målade. Hönan bodde i ett hönshus gjort av en gammal tågvagn på 30talet. Barnen som kastar boll kanske inte är födda än?

vagn-kotte

Väggmålningen är mitt meddelande till de boende i området. En uppmuntran till lek och gemenskap. Kanske vågar någon baka de enkla syltkakorna jag lämnat receptet på. Kanske vill de bjuda grannen på kaffe. Minns reglerna till dunkgömme eller hoppar i hagen på väg från tvättstugan. Om de nån gång stannar till och samtalar kring motivet är jag nöjd.

Tekniken är traditionell putsfärg som man använder på tex putsade funkishus. Detta var en ny teknik för mej och betedde sej inte alls så droppigt och skvättigt som akrylfärgen jag använt mej av de senaste åren utan påminde mer om äggoljetempera med sin matta, torra yta.

syskon

Färgskalan hittade jag på plats. Lätta, naturnära, glada pasteller. Körsbärsträden blommade, omgivande hus målade i mjuka pasteller och tegel. Ljust funkisgrön ger grönska året om. Blekt solig gul bygger bilderna på en vit vägg. Asfaltens gråa kryper upp på väggen. Jag gillar att resultatet, färgerna jag målade med, liksom knyter ihop gården. Väggen står i norrläge och har inte många timmars direkt solljus under året. Därför tänkte jag det var viktigt med en ljus färgskala.

Kvarteret Kaptenen, Lektor Anderssons gata 4-8
Uppdragsgivare HFAB Halmstad.

Bilder hämtade från http://hanna.luckyweb.se/

 

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

At Night – Julia Bondesson

IMG_2903

The Fiddler

At Night– Julia Bondesson

Lars Johansson stipendiat 2015

Varje år delas Lars Johansson stipendiet ut till verksamma konstnärer med anknytning till Halmstad. Det är ett arbets- och resestipendium som ska resultera i en utställning nästkommande år på Halmstads Konsthall. Stipendiet främjar den konstnärliga frihet som är mycket viktigt att bevara. 2015 tilldelades Julia Bondesson stipendiet.

IMG_2904

De skrikande fiskmåsarna i verket Feather

 

 

 

Julia Bondesson har under det senaste året arbetat med utställningen At Night som gestaltar en ljummen sommarnatt i Halmstad från en svunnen tid. Under ett flertal år kom det en man som kallades ”Fiolmannen” till Halmstad. Han stod på storgatan och spelade på sin fiol och betraktade de omkringvandrande människorna som rörde sig i sommarnatten. Genom skickligt skulpterade träskulpturer försöker Julia Bondesson återberätta om denna tid. Här träder fiolmannen fram i The Fiddler. De karaktäristiska ölburkarna som hör sommarnatten till har fått ta form i verket Cans. Ingen sommarstad utan fiskmåsar och givetvis finns de med i utställningen i verket Feather. Och så fortsätter det, genom flertalet skulpturer har Julia Bondesson gestaltat karaktäristiska skulpturer som hon kopplar till sommarstaden Halmstad.

IMG_2905

Cans

 

Utställningen kretsar även kring den magi som kan uppstå nattetid; vilka personligheter som träder fram och vilka människor man möter.

Det är en spännande och intressent utställning med stark lokal anknytning och många besökare har egna historier om ”Fiolmannen” som de delar med sig av. På så sätt växer historien och berättelsen vidare!

 

Erika Danker, utställningsproducent

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Museer, revolutioner och relevans.

 

BarnI dag firas International Museum Day över hela världen och då kan man ju fundera på det här med museer. Vad är syftet med dess existens egentligen? Vad fyller de för funktion?

Jag tror att nästan alla får upp någon slags tanke i huvudet när ordet ”museum” kommer på tal. De allra flesta av oss har ju också vid någon tidpunkt i livet besökt ett museum, vi bär alla på personliga erfarenheter som formar våra definitioner.

Men låt oss börja med en liten historialektion. Museet som institution uppfanns under andra hälften av 1700-talet. Det är upplysningens århundrade vi talar om här. Världen ska undersökas och ordnas! Det hänger naturligtvis också ihop med en mindre smickrande del av vår Europeiska historia, nämligen kolonialismens framfart och exotiseringen av andra kulturer. Det hade länge funnits ett intresse hos privatpersoner att samla på prylar – inte minst ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Men det är inte förrän i mitten av 1700-talet som man kommer på att man  även kan visa upp samlingarna för allmänheten. Britterna är tidigt ute, Brittish Museum grundas redan 1759, här i Sverige dröjer det ytterligare några decennier innan Naturhistoriska museet offentliggör sina samlingar 1786. I Frankrike öppnar museerna spännande och logiskt nog i revolutionens kölvatten. Här  fanns sedan århundranden tillbaka fantastiska samlingar, exempelvis med konst i Versaille. Dessa kom senare att utgöra grunden för Louvren som öppnar för folket 1793, symboliskt nog samma år som Ludvig XVI halshuggs i giljotinen. Konsten och politiken går ständigt hand i hand genom vår historia (och samtid!).

Denna korta, och en smula förenklade, översikt ger oss en bra utkikspunkt, när vi funderar vidare på museers syfte. Det handlar om i grunden om en vilja att  tillgängliggöra något för allmänheten, för folket. Museerna kom också att fylla en viktig funktion under århundranden att förmedla och demokratisera kunskap.

Men museerna historia och verksamhet har också genom åren problematiserats, inte minst under 1900-talets senare del och fram till i våra dagar. I postkolonialismen och feminismens kölvatten har relevanta frågor lyfts kring VAD som visas på våra museer, VEMS perspektiv berättas? I VILKET syfte? Det har varit ett nödvändigt stålbad för museerna att ta sig an dessa frågeställningar som ju också är relevanta i samhället i stort. I dag fungerar många av våra museer som plattformar för olika röster, men också som en slags granskare av vår historia och våra föreställningar. Det är en viktig och unik funktion tänker jag. Och den kommer att bli än viktigare ju fler perspektiv vi möter i samhället.

Dags att tänka om! Dagens museer är inte längre statiska, tysta, elitistiska arenor för konst och kulturhistoria. Det handlar inte längre om att bara tillgängliggöra och visa upp ett kulturarv. Inte heller om att ge några facit. Snarare är dagens museer experter på att ställa listiga frågor. Det gör museerna till en viktig part i samhällsdialogen- de existerar och verkar i mötet och samtalet med publiken. Här ligger också en av framtidens utmaningar för museerna, att bli relevanta för fler, att inkludera fler perspektiv och berättelser. Tillgängliggöra. Ta bort barriärer, oavsett om det är vitt skilda saker som entré, språk eller funktionsvariationer.

I mötet mellan museerna och människor kan nämligen – i bästa fall – en mängd saker uppstå. Det är en arena för tankar, upplevelser, magi, möten, kunskap och förståelse. För sig själv och för andra.

/Karolina Peterson, Konstavdelningen

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Gästbloggare: Åsa Maria Bengtsson

Vi har bett Åsa Maria Bengtsson att blogga om sitt konstnärskap med utgångspunkt ur den pågående utställningen Främmande på Halmstads Konsthall.

Utställningen "Främmande på Halmstads Konsthall

Utställningen “Främmande” på Halmstads Konsthall

Mitt intresse ligger i naturen, miljön och identitet. Nyfikenheten driver mig till att hela tiden testa nya tekniker och nya material; video, film, ljud, fotografi, skulptur, ljus, och installationer.

Den flygande, flytande, böljande mattan har varit ett tema under många år och finns i mina offentliga arbeten men även i verk jag visar på utställningar. Den har tagit form i skulptur, installation, och teckning mm.

Mina verk är en sammansmältning av uttryck och intryck; ett sätt att skapa ett personligt territorium; en plats där olika tekniker och material kan mötas och bilda nya konstellationer. Jag arbetar på flera parallella plan med reflektioner i form och innehåll där den stora och den lilla världen möts. Vi drömmer om avlägsna platser samtidigt som vår egen kultur är alltmer sammansmält med intryck från jordens alla hörn. Idag är vår kunskap om andra länder och kulturer större. Vi kan dela och utbyta erfarenheter och mänskliga värden. Samtidigt skapar allt fler av världens nationer och kulturer revir och stänger in sig i sina territorier.

Den orientaliska mattan får oss att tänka på Aladins Flygande matta och ger oss känslan av något magiskt – tusen och en natt, drömmar och resor, samtidigt som den säger något om vårt mångkulturella samhälle av idag. Den flygande mattan kan man finna i legender och berättelser från flera kulturer, arabisk, persisk, rysk för att nämna några men framförallt är det genom sagorna i Tusen och en natt som den magiska mattan hamnat I vår medvetandesfär. I den ursprungliga versionen fanns det ingen fllygande matta men i översättningar till franska och engelska på 1700-talet hittar man Prins Husseins slitna, gamla matta som visar sig ha den magiska egenskapen att kunna flyga.

Mina senaste offentliga verk är placerad e i Trondheim, Norge (ROLLING CARPET ) och i Hammarkullen, Göteborg (INTERTWINED). I Malmö kan man verket WAY TO GO, ett minnesmärke över Malmöartister (Nils Poppe, Edvard Persson, Sixten Ehrling m.fl) på Davidhallsbron. Längs brons sidor finner man nitton par skor i brons och över bron sträcker sig en röd matta i blästrad granit. 2012 gjorde jag EXPRESS, ett stort arbete i mosaik till amfieteatern på Stavanger Nya Konserthus i Norge och just nu arbetar jag med ett verk till en skola i Växjö. Den 20 maj invigs Borås Internationella Skulpturfestival där jag deltar med ett nytt stort verk i rostfritt stål.

/Åsa Maria Bengtsson

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Veronica Lindahl – Hoppfull klorofyll

Veronica Lindahl utförde under förra året en konstnärlig gestaltning till boendet Hoppets väg på Sofieberg i Halmstad. Hon arbetade med teckning på papper och trä, vilket också är de material hon vanligtvis arbetar mest med. Men Lindahl är också utbildad skräddare och arbetar med textil.

Köket, samlingsplatsen i byggnaden var min utgångspunkt. Under skissarbetet intresserade jag mig för att släppa in naturen i rummet, i formen av blad.

hoppfullklorofyll2När man tittar på ett blad mot himlen ser man otroligt mycket detaljer. I ett mikroskåp, på cellnivå, finner man en hel värld av mönster och matematiska former. Jag studerade bilder av celler och former som finns i naturen. Resultatet blev ett bladverk mot skyn, två förenklade träd som möts. Med fascinerande mönster att studera på nära håll.

Den vita bakgrunden, som ett papper, är en referens till att jag mestadels jobbar med teckning. Motivet är både målat och tecknat. Bredvid tavlan har blad i olika storlekar brutit sig loss och klättrat iväg över väggen.

Veronica Lindahl

 

hoppfullklorofyll3

Posted in Uncategorized | Leave a comment