Bara för tjejer – workshops vid Halmstadväggen

IMG_2899 (1).jpg

Resultatet av Saadia Hussains två workshops i oktober 2016

För lite drygt ett år sen invigde vi Halmstadväggen vid Halmstad Arena, en öppen konstvägg för alla att uttrycka sig på*. Under den första tiden märkte vi att det var i huvudsak killar som deltog i workshops och aktiviteter, och vi valde därför att rikta en workshopserie direkt till tjejer** under hösten. Ibland behövs separatistiska rum, ibland behöver man skapa rum för de som inte känner att utrymmet är till för dem. Vi ville låta tjejer ta plats utan att behöva konkurrera eller jämföra sig med killar. Vi ville också visa starka kvinnliga förebilder inom konstvärlden, och inspirera tjejer i Halmstad att uttrycka sig. Vi tog in fyra konstnärer som höll i vars två workshops, och de blev sinsemellan väldigt olika.

Graffitivärlden är en del av konstvärlden som är starkt dominerad av män, men det finns ett fåtal kvinnor som har tagit sig fram och banat väg för andra. Carolina Falkholt är en av dessa pionjärer som har en lång karriär bakom sig. Hon är en av Sveriges mest kända graffitikonstnärer, och har även en internationell karriär. Eftersom hon har skapat två konstverk här i Halmstad, väggmålningen Pi vid Stadsbiblioteket samt en del i verket Vad vi vill på Söndrumsskolan, ville vi såklart ha henne som workshopledare! Trots att Falkholt är den av konstnärerna som är mest traditionell graffitikonstnär, så fokuserade hon ganska lite på teknik i sina workshops. Det viktiga för henne var att stötta deltagarna i den kreativa processen och i att våga uttrycka sig i det offentliga rummet. Falkholt menar att tjejer inte uppmuntras till det på samma sätt som killar, och det krävs en hel del påhejning för att kunna ta sig över den tröskeln. Workshopen ledde till många fina samtal kring vad man vill och behöver uttrycka, och hur man ska våga göra det i vårt ofta hårda samhällsklimat.

IMG_2737.jpg

Carolina Falkholts workshop 17:e september 2016

Minna Svensson är serietecknare och konstnär, och uppvuxen i Halmstad, därför är det extra roligt att ta in henne som workshopledare. Hennes starka politiska och feministiska engagemang tog sig uttryck i motiven som skapades under hennes workshops, men också i det att hon påpekade att vi genom att kalla serien ”bara för tjejer” uteslöt t.ex. transpersoner. Även om vi med rubriken menade att alla som identifierade sig som tjejer var välkomna så skadar det inte att uttryckligen säga det. Det ledde till att vi gjorde om beskrivningen av projektet, och till en förhöjd medvetenhet hos oss!

IMG_2753.jpg

Målningen som växte fram vid Minna Svenssons workshop 10:e september.*** 

Saadia Hussain är ännu en stark kvinnlig förebild i konstvärlden, hon är verksam i Stockholm som konstnär, konstnärlig ledare och konstpedagog, men har uppdrag i hela världen. Hon har utvecklat metoder för kollektivt skapande som gör att alla kan delta, oavsett nivå. Genom att arbeta gemensamt utan prestige för den enskilda kan man släppa den prestationsångest som ofta uppstår inför den tomma ytan som man själv förväntas fylla. Första uppdraget i workshopen var att alla fick välja en färg och dra en linje längs hela väggen. Inom den första halvtimmen var den 30 meter långa betongväggen fylld av färg och mönster, som gruppen sedan gemensamt arbetade vidare med. Som nybörjare finns det något otroligt tillfredsställande i att bara trycka ner munstycket och tömma en färgburk. På det här sättet fick deltagarna göra det som en del av den konstnärliga processen. Den gemensamma målningen tog form över två dagar.

IMG_2888.jpg

Saadia Hussain och deltagare skapar en gemensam målning, 15-16 oktober 2016. 

Den sista konstnären i workshopserien var Gittan Jönsson, som har sina rötter i 70-talets feministiska rörelse. Hennes konst tar sig uttryck i olika medier men hon har gjort flera offentliga väggmålningar, bland annat på Österlen. Vi såg ett värde i att visa på olika generationer av konstnärer, och olika bakgrunder. Det som slog mig var hur starka likheter det ändå fanns dem emellan. De största gemensamma nämnarna var deras engagemang för allas rätt att uttrycka sig, och konstens viktiga roll både i samhället och för den enskilda individen.

IMG_2932.jpg

Gittan Jönsson med schablon av hennes ikonverk Dammsugerskan

Att sätta ihop ett starkt program är en del av vårt arbete, men det viktiga är ändå deltagarna som kommer och tar del av vår verksamhet. Vi valde att hålla åldersgränserna öppna, och begränsa deltagarantalet till max 12 personer för att försäkra oss om att det blev en kvalitativ verksamhet. Det som verkligen gjorde satsningen lyckad var att tjejer i alla åldrar deltog. Vi hade en trettonåring som kom på nästan alla tillfällen, och ett gäng 70-plussare som deltog med stor entusiasm! I det här sammanhanget spelar åldern egentligen ingen roll, man tar med sig sina egna erfarenheter och kunskaper och alla bidrar till gruppen. De flesta var nybörjare och för många var det första gången de höll i en sprayburk. Det som gör mig mest stolt över projektet är att ett gäng som deltog skapade en grupp för att fortsätta måla tillsammans. Konsten är verkligen ett sätt att mötas och skapa gemenskap!

Ylva Brännström, konstpedagog

14657410_10154511558575505_6341837640165696819_n.jpg

Deltagare vid Saadia Hussains workshop 15:e oktober 2016. 

* Förutsatt att man inte bryter mot lagen, ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller annat olämpligt.

** Inom målgruppen räknar vi alla personer som identifierar sig som kvinnor, samt icke-binära transpersoner.

*** Observera att överstrykningen av kvinnokampssymbolen gjordes av någon annan efter workshoptillfället. En del i processen kring öppna konstväggar är att man lämnar sitt konstverk att bli ändrat, omtolkat och övermålat.

Advertisements
Posted in offentlig konst | Tagged , | Leave a comment

Oskarström har fått ett nytt konstverk

I mitten av november kom det på plats, konstverket ÅSKBOX II av Maria Schad som är en gåva till Halmstads kommun från syskonen Nina och Johan Grum. Redan för några år sedan fick vi frågan om att ta emot konstverket men hade då lite svårt att hitta en bra placering. När det blev aktuellt med omvandlingen av Oskarströms centrum kändes det som att vi hittat den rätta platsen. Det finns en självklar koppling till platsen eftersom de tidigare ägarna, Kerstin och Henrik Grum, levde och arbetade i Oskarström.

 

20161115_095146_resized-2

Den 15 november kom ÅSKBOX II på plats i Oskarströms centrum.

 

ÅSKBOX II är en skulptur utförd i metall med ytor klädda av gula reflexband. Idén till konstverket fick konstnären då dirigenten Kurt Masur strax efter Berlinmurens fall höll ett föredrag om mänsklig nedtryckthet och tillbakahållna känslor. Maria fick bilden av en låda som måste öppnas genom en explosion, en blixt tog form. Skulpturen är ett uttryck för förändring men också en påminnels om de hinder som ibland finns på vägen, som hämmar och stoppar oss av olika anledningar.

ÅSKBOX II var tidigare placerad vid makarna Grums hus i Montaillac, Frankrike och fungerade som ett riktmärke. För några år sedan flyttades skulpturen hem till Sverige och har sedan dess förvarats på en gård strax utanför Oskarström. Nu har ÅSKBOX II fått ett nytt sammanhang och på sätt och vis hittat hem. Som titeln antyder så finns det även en ÅSKBOX I, placerad i Rydöbruk vid Nissan.

img_1979

Innan utplacering fick konstverket en hel del omvårdnad och en ny omgång färg

 

 

/Lovisa Nilsson, intendent offentlig konst

 

Posted in offentlig konst | Leave a comment

Gästbloggare: Har kotten snippa eller snopp?

Malin Norling, dramapedagog, skådespelare och kotteguide, gästbloggar om sina erfarenheter av att titta på konst med femåringar i Halmstad.IMG_1449.JPG

I början av hösten hade jag förmånen att jobba som en av flera konstguider i ett lekfullt, härligt och glatt projekt. Konstenheten i Halmstads kommun anordnade för femte året i rad den så kallade Kottepromenaden.

Konstvandringen har formen av ett spännande äventyr, som bygger på boken “Kotten som försvann” av Hanna Norling och Hanna Hallén. I boken upptäcker två barn att en tavla i en korridor har spruckit. Och det målade motivet inuti ramen – en igelkott – har försvunnit. Så barnen ger sig ut för att leta efter kotten. De tar hjälp av statyer, skulpturer och konstverk runt om i staden. Med detta som ramberättelse får kommunens femåringar ge sig ut på kottejakt. Runt om i stadskärnan finns små igelkottspår målade på asfalten. Att leta efter dem är minst lika nervkittlande som att prata med statyer.

IMG_1448.JPG

 

Medan jag gick på kottevandring med en massa fina förskoleungar laddade Halmstad för Pridefestival. Det var regnbågsflaggor överallt. I Halmstads Konsthall hängde Jesper Molins fotoutställning “Min pappa Kamilla” – bilder på män klädda som färgstarka och uttrycksfulla kvinnor. Och tassavtrycken som barnen och jag letade efter ute på gatorna lyste i rött, gult, grönt, blått och lila. Självklart funderade femåringarna och jag på saker som stolthet, regnbågar, jämställdhet och hon/han/hen under de där råkalla promenaderna.

Det som slog mig i varenda grupp jag guidade var att både barn och vuxna kallade igelkotten “han”. Även de två barnen som letar efter kotten i boken benämndes ofta “han”. Ingenstans i boken könsbestäms varken igelkotten eller barnen. Tänk att det sitter så djupt i våra medvetanden: en huvudperson eller en hjälte ska vara en pojke, kille, man.

Vi diskuterade det där, ungarna, förskolepedagogerna och jag. Jag sa: men vi vet ju inte om kotten är en han eller hon… det kanske är en hen? Barnen gick tveklöst med på det. Någon tyckte att igelkotten till och med kunde vara både tjej och kille samtidigt. Vi klurade på hur en målad igelkott som lämnar flerfärgade fotspår efter sig kan se ut. Jag fick höra alla möjliga fantasier från att det var en liten vanlig brun igelkott till att den hade fem ben i olika färger, diamantögon och att taggarna glittrade som regnbågen.

Barn, kanske speciellt de i femårsåldern, har inga begränsningar i sin fantasi. Den är vild och fri. Ja, hela femåringens medvetande verkar öppet, nyfiket och nästan gränslöst. De vill lära sig allt, de vill veta hur världen funkar. Tänk om vi vuxna bejakade det lite lite mer. Här har vi chansen att förändra fördomar och nedärvda negativa beteenden hos våra femåringar. Vi kan lära dem att tjejer är lika coola och starka som killar. Vi kan lära dem att en flickpojke är lika mycket värd som en pojkflicka. Vi kan lära dem att acceptera att olika är en fantastisk fördel för oss alla.

Okej. Vi kanske inte kan fixa allt det där över en natt. Men vi skulle kunna börja med att tillsammans med barnen leka med tanken på om en målad igelkott har snippa eller snopp. Eller inget av det. Eller både och.

Malin Norling,

Dramapedagog och skådespelare

Posted in offentlig konst | Tagged | 1 Comment

Grattis pappa, äntligen får du vara hel

På Halmstads Konsthall pågår utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla av Jesper Molin. Här har du chansen att läsa en mycket personlig och fin text skriven av Jesper Molin om sitt konstprojekt.

jk

Jesper Molin och Kamilla Petersson

 

Detta är min historia och min personliga bearbetning av när min pappa tog steget att gå från grå och introvert man till en färgsprakande och utåtriktad kvinna.

Hej, Kamilla. Hej då, Roul.

I början kändes allt bara jobbigt och jag tog avstånd. Jag tänkte att det kanske försvinner, det oförståeliga, det skamsna. Jag visste ju att det fanns där inne, men inte att det skulle våga sig ut på allvar. Min första reaktion var tydlig – ”det där äckliga kan du väl göra någon annanstans”.

Jag kände dock snabbt ett behov av att förstå samtidigt som dörrarna mellan pappa och min son Abbe var viktiga att hålla öppna. Det fanns inget annat val än att ta tag i situationen som jag hade hamnat i.

Hösten 2014 påbörjade jag bildserien med mina vänner omgjorda till kvinnor som på ett sätt återspeglar min upplevelse av pappa när hon kom ut som kvinna – med stor överdrift och frenesi av att ta plats som kvinna. En kvinna med färgprakt och en plötsligt utåtriktad personlighet som jag aldrig hade sett tidigare. Fullt med assessorer, krimskrams och alla tänkbara kvinnliga attribut. Det var plötsligt min pappa Kamilla. En uppgraderad och långt mycket bättre version av den gamla.

Mina vänner och bekanta har ställt upp för mig på ett sätt som bara riktiga vänner gör. De har varit med mig som en del i min nya situation och också delat mina tankar och upplevelser. Att använda mina vänner kändes helt naturligt och viktigt för att hitta en situation där vi tillsammans kunde föra en diskussion, där de dessutom kunde hjälpa mig att bearbeta och förstå min pappas förändring.

Idag, efter min lilla serie bilder, känner jag mig både förstående och till om med stolt. Jag är stolt över att ha en pappa som trots samhällets största motstånd ändå kryper ut och gör något så svårt – tvärtemot alla normer och konventioner.

Grattis pappa, äntligen får du vara hel.

jespermolin-halmstadkonsthall2016_01

Del av utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla på Halmstads Konsthall

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Jesper och pappa Kamilla.

Vissa berättelser är viktigare än andra. För att de berör saker som vi helt enkelt måste prata om. Den här berättelsen har egentligen med grundläggande saker att göra- rätten att vara den man är. Det låter som en självklarhet i vår jagsökande tid där vi förväntas uppsöka vår fulla potential som individer. Men den jakten får bara ske inom en ram omgärdad av normer. Fråga Jesper och hans pappa Kamilla.

JK.jpg

När Jesper var vuxen kom hans pappa ut som transperson. Kamilla hade längtat länge att få vara den hon är och inte den hon biologiskt var född till. För Jesper blev det en kamp och en resa för att förstå hennes förvandling. Förstå för sin egen skull, men också i relation till sin omvärld. Den resan kan vi nu ta del av genom utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla som just nu visas på Halmstads Konsthall. Det finns inga bilder av Kamilla i utställningen, ändå står hon mitt i dess centrum genom  24 stora fotografier av Jespers manliga vänner – gestaltade som kvinnor. Dessa män med kraftigt överdrivna kvinnliga attribut i blomsterramar berättar om Jespers delade känslor när pappan efter många år som man plötsligt fullt ut kunde utrycka sin kvinnlighet. Att bjuda in sina vänner i projektet blev ett sätt att dela den erfarenheten och öppna upp för samtal kring könsidentitet bland nära och kära. imagegen1.jpgPorträtten kom att bli 24, antalet var inte bestämt på förhand. I det sista porträttet är det en uppsminkad Jesper själv som står framför kameran. Istället för en ram av blommor omges han av eld.  Elden sätter punkt men ger också plats för något nytt. En utvidgad ram. Att den fortfarande är omgärdad av normer må så vara, men varje modig människa som vägrar låta sig begränsas gör den lite större. Som Kamilla.

Kamilla är stolt över sin son och projektet.  Hon är också glad för alla de tankar som väcks genom bilderna och de samtal de ger upphov till. Projektet som från början handlade om att förstå och dela känslan med sina vänner har tagit nya dimensioner. Konstnären berör ett ämne som är högst personligt, men lyfter också allmängiltiga frågor om könsuttryck, könsidentitet och normer i samhället.imagegen3.jpg

Det handlar om Jesper och Kamilla, men det handlar lika mycket om oss. Det är nämligen vi i kollektiv form som skapar normen- samtidigt som vi äger förmågan och makten att utmana den.  Till utställningen hör också ett skolprogram som utgår från normkritik och värdegrundsarbete. Den innebär att en himla massa unga kommer att få se utställningen och diskutera identitet, bland annat utifrån just aspekten kön. Mer om detta skriver min kollega Erika om i ett kommande inlägg.

Karolina Peterson

Chef, Konstavdelningen

jesp.jpg

Posted in Halmstads Konsthall, Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Somrarna är fantastiskt roliga!

Mjellby Konstmuseum har en period på året som skiljer sig från övriga veckor – semesterperioden! Under ca 6 veckor fylls huset och energin höjs både hos oss som arbetar och våra besökare.

peter-bengtsson

Trädgårdskonstnären Peter Bengtsson i hans och Margareta Eks skapelse “Merets trädgård”, sommaren 2016

Trädgården fylls av semesterfirare som njuter av Café Izmirs Mezetallrikar, hundar som tillbringar besöket i skuggan medan matte och husse kollar konst och barn som äntligen slipper ur bilen och får en yta att springa på. I år har många besökare även njutit av Peter Bengtssons och Margareta Eks surrealistiska trädgård, uppförd som en hyllning till  sommarens utställare: Meret Oppenheim. Och jag säger bara kom, kom tillbaka och njut av växtprakten en gång till. Det växer så det knakar! Glöm inte ta med barnen bara! För det finns mycket att utforska för alla barn, unga och andra med nyfikenheten och leksinnet kvar!

img_5211

Stora utställningshallen badar i gult och besökare under utställningen “Meret Oppenheim-Beyond the Fur Cup”.

I år har vi också gett besökarna en liten extra energi-boost! Första mötet med Meret Oppenheims konst har skett i ett rum i gult, en färg som tillför Oppenheims lekfulla, underfundiga och självutlämnande konstverk ytterligare kraft. För kraftfull, kreativ och klartänkt var hon, Meret Oppenheim! Inte bara…för hon visar även på skörhet, lågmäldhet och det svåra. Hon skyr inte det komplexa, gråzonerna, det som också utgör livet. Frågor som berör oss alla och som gjort utställningen intressant och givande att samtala om.

Under dessa sex sommarveckor står vi dagligen där, vi som arbetar på Mjellby Konstmuseum. Vi som tycker att vi dragit längsta strået och som fått ynnesten att var dag möta nya människor under en knapp timma för att tillsammans ta del av konsten och livet! Och ja, jag vet att mina kollegor känner det samma! Jag vill därmed tacka alla besökare; tjejgänget som firade 20 år tillsammans hos oss, skolklassen som diskuterade normer med mig på ett mycket fritt och klokt sätt, du som öppnade upp dina ytterst privata tankar om livets svårigheter, Jung-entusiasten som generöst delgav gruppen kunskap jag inte hade, och alla ni andra!  Ja, ni har varit många, vilket ibland skapat trängsel, kö till toaletterna och kanske gjort väntetiden på mat lite längre än vanligt. Men vi älskar dessa veckor på sommaren och den energi ni för in i huset och gör vårt bästa för att ni ska ha en fin vistelse. Välkomna tillbaka hälsar jag alla, snart eller nästa sommar, beroende på var ni håller till bortom semestern! Några veckor till har ni som inte hunnit besöka oss möjlighet att se denna underbara och mycket fritänkande konstnären Meret Oppenheim verk.

Nu preppar vi för svenskt måleri och om en månad, 8:e oktober närmare bestämt, öppnar vi Göteborgskoloristerna – Att se världen som färg. Kanske ses vi igen?

 

Annelie Tuveros, intendent för utställningar, Mjellby Konstmuseum

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Utmaningar och möjlighet med offentlig konst

Under sommarmånaderna anordnar vi på konstavdelningen konstpromenader då vi berättar mer om våra offentliga konstverk i Halmstad. Varje år försöker vi hitta nya infallsvinklar och göra ett så varierat program som möjligt.

Härom veckan skulle jag, tillsammans med vår konstpedagog Ylva, hålla en konstpromenad med rubriken ”Utmaningar med offentlig konst”. Vår plan var att samtala om det som händer bakom kulisserna, om utmaningar som uppstår, möjligheter som dyker upp och i vissa fall även begränsningar som uppkommer när man jobbar med konst i det offentliga utomhusrummet. Det kan röra sig om aspekter som vård och underhåll, väder och vind, politiska beslut och vad man får/inte får göra i det offentliga rummet.  Komiskt nog blev just denna promenad inställd på grund av att himlen öppnade sig och regnet fullkomligen öste ned. Så kan det vara att jobba i det offentliga rummet, saker och ting händer som vi inte alltid kan styra över, minst av allt vädret.

 

Ett konstverk som fått känna på vädrets makter är 0+0=8, eller Nollan som verket kallas i dagligt tal. Konstverket, som är en gåva till Halmstad som 2007 firade 700 år, var ursprungligen placerat i Nissan och symboliserar Halmstads inträde i sitt åttonde århundrade. Efter några hårda vintrar visade det sig att konstruktionen inte tålde strömmande vatten och lossande is, därför fick Nollan 2013 en ny placering i Slottsdammen. Nollan försvann från Nissan, där den kommit att bli en symbol för Halmstad, och återuppstod på en annan plats som ter sig lite mer undanskymd, lite mer sagolik och mystisk.  Man kan fundera vad som händer med ett konstverk när det förlorar sitt ursprungliga sammanhang. Vilken inverkan har platsen på ett verk och vice versa? Är Nollan fortfarande en symbol för Halmstad?

Stormen Gorm drog som bekant in över Halland i slutet av 2015. Många träd föll i Norre katts park och omgivningen förändrades märkbart för Flicka i balja. Placeringen av bronsskulpturen har debatterats genom åren. Vissa har velat flytta ut henne från trädallén för att göra henne mer synlig och för att konstverket skulle slippa bli utsatt för fågelspillning. Platsen var dock vald med omsorg. Konstnären Lena Cronqvist var själv med och placerade sin skulptur i parken och tanken var att Flicka i balja skulle få skydd av alléns trädrum medan hon blickar ut över Nissan. Lyckligtvis klarade sig skulpturen utan minsta skråma då träden föll men flickan ter sig idag lite ensam där hon sitter, utan skydd av sina träd.

 

Under Kulturnatt+ den 1 oktober invigs ett nytt offentligt konstverk av Micke och Julie Ericsson. I likhet med Nollan har även Snigelofon fått vara med om en förflyttning.  Ljudkonstverket var ursprungligen placerat i Rådhuset men ganska snart tystnande det på grund av att sladden ständigt drogs ur. Ljud kan vara känsligt och i det här fallet förvandlades det till oljud för de som hade sin arbetsplats i närhet till verket. Därför har vi bestämt att Snigelofon ska få ett nytt liv utomhus.

13434715_1032721970098747_4426542839164573219_n

Ljudlabb på plats i Slottsparken

Snigelfonen kommer placeras i Slottparken, på vallen vid parkeringen som vetter mot Rådhuset och på så sätt kommer den fortfarande ha viss kontakt med sitt ursprungliga sammanhang. Under våren har Micke och Julie omarbetat ljudet för att passa i sin nya miljö.  Utgångspunkten har varit att ljudet ska ingjuta trygghet, samtidigt som det inte ska försvinna i det ibland mycket högljudda bullret från biltrafiken. Det ska bli otroligt roligt och spännande att återinviga Snigelofon i början av hösten!

Den offentliga konsten står i nära relation till det offentliga rummet, ett rum som mer eller mindre är i ständig förändring. I början av 1900 talet ansågs Stora Torg alldeles för ödsligt. Flera tävlingar utlystes och många förslag kom in för att råda bot på ödsligheten men av olika anledningar var det inget som realiserades. Istället kontaktades Carl Milles, dåtidens store svenske skulptör, som tackade ja till uppdraget. Arbetet var problematiskt, drog ut på tiden och blev både försenat och dyrare än väntat, men 1926 kunde man till slut inviga Europa och tjuren.

Halmstads-kommun-Carl-Milles-Europa-och-tjuren-160413

Carl Milles, Europa och Tjuren

Carl Milles hade många åsikter om den omgivande miljön, inte minst de fyra pilarna som planterades runt brunnen. Han såg grönskan som en del av konstverket och ville ha höga träd med graciöst grenverk som skulle regna ner över skulpturgruppen. Pilarna planterades för nära fontänen och fick ersättas av nya pilar på längre avstånd. Dessa fick dock växa sig så frodiga att skulpturen helt doldes i grönskan, något som Milles beklagade.

20160816_160243_resized

Stora Torg, sommaren 2016

Efter att byggnationen av torggaraget i slutet av 1960-talet planterades nya träd vid skulpturgruppen, men på grund av för lite jordmängd mellan markyta och garagets tak har träden inte mått bra och dessutom har rotsystemet brutit upp gatstenen, vilket blivit en säkerhetsrisk. I början av sommaren fälldes därför pilarna och har nu ersatts av träd och växtlighet i stora urnor. Urnorna är flyttbara och tanken är att torget ska kunna möbleras om efter önskemål och behov. Tankarna om ett ombonat och grönt torg lever med andra ord vidare än idag, även om det fått en annan utformning.

I år är det 90 år sedan Europa och tjuren invigdes med stor pompa och ståt. Trots regn och stormväder hade en folkmassa på närmare 4 000 personer samlats för att inviga stadens nya konstverk. Under Kulturnatten den 1 oktober firar vi jubilaren med nykomponerad och specialskriven jubileumsmusik av Per Thorberg. Förhoppningsvis drar även detta en storpublik!

Nya förväntningar och krav uppstår, olika trender och influenser påverkar. Nya generationer har andra referensramar och nya tolkningar, inte minst av konsten som tillkommit under olika tidsepoker.  Det är just därför det är så spännande att med konsten som utgångspunkt vandra runt i Halmstad eftersom det ger en bild av både vår samtid och dåtid. Ett helt nytt sätt att upptäcka vår offentliga konst är genom spelet Pokémon Go som på senare tid fått oerhörd genomslagskraft. Många av våra konstverk har blivit sk Pokéstops, ett ställe där du får nya Pokébollar som du sedan använder för att fånga Pokémons med. Vilken möjlighet som plötsligt öppnar sig! Nästa konstpromenad gör vi tillsammans med Pokémonjägare!

 

/Lovisa, intendent offentlig konst

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Armkroksresa till Amerika och kollektiv påverkan

Riksutställningar är en expert- och resursmyndighet för utveckling och samarbete inom museiområdet, ett sätt de stöttar museianställda i Sverige är att erbjuda armkroksresor, omvärldsbevakande resor till konferenser, mässor, biennaler eller andra viktiga händelser i museivärlden. Museianställda får ansöka och visa på hur de kommer att dela med sig och använda de nya kunskaper och kontakter som de tillägnat sig under resan, och rapporterar sedan genom en artikel till Riksutställningar. I maj åkte vår konstpedagog Ylva Brännström till Stamford, Connecticut för en konferens om Children’s Museums och hur museer kan vara en agent för förändring i samhället. Artikeln är skriven för Riksutställningar och ursprungligen publicerad på Riksutställningars hemsida

Museer är en av många aktörer som arbetar med barns lärande. Hur kan vi samordna våra insatser bättre? Det frågar sig konstpedagogen Ylva Brännström som har besökt en konferens på temat kollektiv påverkan.

Collective Impact (kollektiv påverkan) är en strukturerad process som skiljer sig från vanliga samarbeten, då organisationer från olika sektorer går samman för att lösa ett socialt/samhälleligt problem eller uppnå storskalig samhällsförändring genom att enas om en gemensam agenda, samordna sina insatser, och använda ett gemensamt mätsystem för när förändring och förbättring uppnås.

Konferensen InterActivity 2016, som ordnas av Association of Children’s Museums, hade ”Collective Impact” som årets tema. På ett tämligen oinspirerande konferenshotell 40 minuter norr om Manhattan i ett grådisigt Stamford, Connecticut samlades 800 deltagare, i huvudsak från USA med ett fåtal internationella deltagare från Europa, Afrika och Asien. Den övergripande frågan var hur vi som arbetar med och för barn och ungas lärande, välbefinnande, sociala utveckling, kan verka och samverka för att nå maximal effekt med det vi alla brinner och sliter för.

Upplevelser som bränner till
Som konstpedagog arbetar jag med alla åldersgrupper, allt från nyfikna femåringar till uttråkade tonåringar och grupper från demensboenden, lika väl som ”vanliga” vuxna besökare. Det är inte alltid barn och unga är de roligaste att arbeta med. De kan vara stökiga, störiga, ointresserade, oförstående inför var de är och varför, men där kan också de bästa mötena med och samtalen om konsten uppstå. Jag har ett litet antal upplevelser varje år som bränner till och får mig att känna att det jag arbetar med verkligen gör skillnad, för enskilda individer och för många. Ofta sker detta i samarbeten med exempelvis skolan, skapande skola, fria kulturutövare eller andra institutioner. Samarbeten som präglas av en gemensam god vilja kring att alla barn ska ha tillgång till kultur, men med vitt skilda, mer eller mindre medvetna, drivkrafter. Vi vill öka på vår besöksstatistik med några hundra skolbarn, vi vill checka av ”tillgängliggöra konsten” i årets verksamhetsmål, lärarna vill att eleverna ska få göra nåt ”kul och kreativt”. Vi har alla olika ingångar och förutsättningar, och olika förväntningar på vad de andra involverade kan, vill och ska bidra med. Att strukturera och tydliggöra roller, kompetenser och arbetssätt skulle kunna förbättra och utveckla dessa samarbeten avsevärt. Likaså att diskutera varför vi går in i de samarbeten vi gör, är det av slump, bekvämlighet, gammal vana? Är de samarbeten vi gör verkligen de rätta?

Min upplevelse av konferensen pendlade mellan starkt engagemang och lika stark skepsis. Uttryck som ”kindergarten ready”, ”college ready” och ”career ready” lämnar en besk eftersmak av instrumentalism och samhällsnytta. Vi ska göra de här barnen till goda samhällsmedborgare som betalar skatt och inte belastar våra system. Men när de talade om ”achievement gap” och ”opportunity gap” så tänkte jag på grupper av barn som jag möter i mitt arbete. Barn från förskola till gymnasium där det blir plågsamt tydligt att likvärdigheten i den svenska skolan har gått förlorad: det fria skolvalet har effektivt sorterat elever och skapat en segregerad skola. När jag arbetar med en och samma årskurs eller åldersgrupp kan jag få vitt skilda reaktioner, allt från att barnen gärna kunde få mer utmaningar och möjlighet att ”leverera”, till att det var för svårt för gruppen. Varje grupp är unik och kräver anpassning, men förutsättningarna för olika grupper är chockerande ojämna, och kräver en annan resursfördelning. Museer och andra kulturinstitutioner är en viktig resurs för barns lärande: tillgång till kulturupplevelser skapar möjlighet att uttrycka sig, och förstå sig själva och andra bättre.

Ylva Brännström visar utställningen ”Woman. Internationellt feministiskt avantgarde från 1970-talet. Foto och video från Sammlung Verbund.” på Mjellby Konstmuseum för mellanstadieelever hösten 2014. Fotograf: Michelle Marie Roy

Lokalt nätverk för påverkan
Vid flera tillfällen under konferensen kom frågan upp: vem leder arbetet för barn och ungas lärande och välbefinnande i ditt lokalsamhälle? Konferensens värdinstitution Stepping Stones Children’s Museum i Norwalk är ankarinstitution för collective impact-nätverket Norwalk ACTS där drygt hundra individer, institutioner, pedagoger och ledare arbetar tillsammans för att berika och förbättra livet och framtidsutsikterna för Norwalks alla barn. Museernas roll för barn och ungas informella lärande får inte underskattas, ett museibesök är inte bara ”kul och kreativt”.

Alla som har försökt vet att det är svårt att samarbeta, men även givande och i många fall nödvändigt. Svårigheterna ligger ofta i att de samarbetande parterna har olika förutsättningar och syften. Metoden kollektiv påverkan kan vara ett stöd, den kräver att man enas kring ett gemensamt mål och en gemensam agenda, och att man preciserar vad man menar genom att definiera vad som är framgång och hur det ska mätas. Först då kan man se hur allas verksamheter passar in i detta, och hur de kan inte bara samordnas utan samköras för att uppnå maximal effekt. För det handlar inte om att göra fler saker än vi redan gör, det handlar om att göra dem mer effektivt och systematiskt, och med varandras hjälp komma längre. Vi tar alla med vår expertis och kompetens till bordet, och kan i utbytet lära oss mer om hur vi bäst når fram, och vad som behövs och efterfrågas av just våra yrkesområden. Jag är övertygad om att för att uppnå en inkluderande skola, och ett inkluderande samhälle krävs det att kulturinstitutionerna tar sin plats vid bordet och med självförtroende gör vår del i arbetet med barn och unga. Att få barn ”college ready” eller ”career ready” kan låta instrumentellt samhällsekonomiskt, men det kan också vara skillnaden på en personlig tragedi och ett levbart liv.

ACM
Association of Children’s Museums är en internationell icke-vinstdrivande medlemsorganisation för organisationer och yrkesverksamma inom fältet. De arrangerar bland annat konferenser, nätverksträffar och fortbildningar, och lyfter fram forskning och framgångsrika praktiker.

Fem villkor för collective impact

  • Gemensam agenda, håller alla samverkansparter på samma spår
  • Gemensamma mättekniker, för att se progression
  • Ömsesidigt förstärkande aktiviteter, där alla parter ses som en viktig del
  • Fortlöpande kommunikation
  • Stödorganisation, som koordinerar de olika parterna och organiserar samarbetet

Utmaningar för att uppnå förändring med våra verksamheter

  • Lär känna lokalsamhället: vem når vi? Vem saknar vi? Vad behövs?
  • Ta plats vid bordet: vet vad vi kan, vem vi är och vilken betydelse vårt arbete har.
  • Sänk trösklarna på riktigt: skapa verksamhet som är tillgänglig och givande för alla.
  • Få barn och unga att se att vi har något att erbjuda, att kultur kan vara till för dem.
  • Hitta sätt att skala upp våra bästa verksamheter: det vi gör för tio eller hundra barn, måste vi göra för tusen eller tiotusen barn.
  • Ta initiativ till samarbeten, med exempelvis organisationer, bibliotek och  förskolor, och var en god samarbetspartner.
  • Länka museer och bibliotek till okonventionella platser för att bygga relationer: sagostund eller skapande på stormarknaden, pop up-verksamhet där de vi vill nå befinner sig.
  • Hitta lösningar för dem som inte har möjlighet att betala: dagar med kostnadsfri verksamhet eller ett medlemskort man kan låna på biblioteket, gratis bussar.

 

Armkroksresorna innebär en fantastisk möjlighet för fortbildning, nätverksbyggande och omvärldsspaning för oss museianställda vid mindre institutioner som inte har ekonomiska resurser att åka på internationella konferenser. Jag vill rikta ett varmt tack till Riksutställningar för möjligheten! 

Ylva Brännström, konstpedagog

Posted in Uncategorized | Tagged , , | Leave a comment

Offentlig konst som upprör

Då och då blåser det upp stormar kring den offentliga konsten. Låt mig vara tydlig: Den offentligt finansierade konsten ska diskuteras. Men den senaste tidens debatter ger mig ont i magen. Vi kan konstatera att det finns skillnader i tycke och smak men också kring konstens syfte. De båda perspektiven som stångas mot varandra är dock inte speciellt konstruktiva. För det är bara genom att ha en bredd i konsten uttryck, innehåll och estetik som vi kan säkerställa att all förhoppningsvis attraheras av något konstverk. Detta kan innebära att man irriterar sig på ett verk som i sin tur är någon annans favorit.

Ett annat perspektiv som är viktigt att ha med sig är att alla konstverk inte är menade att vara bildsköna. Vissa verk har som sin högsta uppgift att ifrågasätta, irritera och utmana idéer om skönhet och få oss som betraktare att stanna upp och reflektera när vi kryssar mellan butiker och ärenden.

Historiskt sett så vet vi att det är vanligare att vindarna vänder efter ett tag. Några av de mest omtyckta offentliga konstverken i Halmstad idag, var de som det stormades mest kring under sin tid. Jag tror knappast att någon kan tänka på Halmstads offentliga konst utan att nämna Carl Milles Europa och Tjuren (1926) eller Picassos Kvinnohuvud (1971).

Men ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev när Halmstadborna fick syn på nakna figurer framför St. Nikolaikyrkan? Och tänk er den förfäran som stadens bönder uttryckte eftersom tjuren inte var anatomiskt korrekt. Men idag är det svårt att tänka sig Stora Torg utan den. Det blev inte minst tydligt förra året när skulpturgruppen renoverades och täcktes av ett stort tält i flera månader. Halmstadborna ville ha tillbaka sin vattensprutande saga!

Kritiken som vädrades kring installationen av Picassos Kvinnohuvud påminde om Europa och Tjurens. Vissa ansåg att skulpturen var ful, att det inte gick att förstå vad verket föreställde. Och vissa menade dessutom att skulpturen utgjorde ett hot mot den vackra parken, som riskerade att förfulas. Idag är vi så stolta över att ha ett 15 meter högt konstverk som skapats av världens mest kända konstnär att vi döpt om Figaroparken till Picassoparken efter skulpturen.

carolina_falkholt_sondrumsskolan

Det berömda “fitt-skåpet” på Söndrumsskolan väckte debatt.

Ett betydligt senare exempel på en infekterad konstdebatt rörde en detalj ur ett graffitiverk på högstadieskolan i Söndrum. Det var Carolina Falkholt som hade sprayat ett kvinnligt könsorgan på ett av elevernas skåp. Det skrevs in mängder av arga insändare som också dem lyfte frågor om huruvida verket var vackert, hade en lämplig placering och om skolbarnen skulle förstå vad de egentligen tittade på. Det har inte gått tillräckligt lång tid ännu för att dra några slutsatser kring debatten, men hittills så har Falkholts målning omhuldats och försvarats av både elever och lärare på skolan.

Jag vill tro att debatter och kontroverser är genuint bra och nyttigt för konsten. Det tvingar folk att fundera över saker som att smak är individuellt och vad offentlig konst egentligen är till för. Men det förutsätter också att diskussionerna både är sakliga och respektfulla. För alla har rätt till sin åsikt och sin egen smak.

// Rebecca Nordström, Guide

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

Meret Oppenheim på Mjellby Konstmuseum

Meret

Just nu förbereder vi det allra sista inför sommarens stora utställning med den schweiziska konstnären Meret Oppenheim. Det är ett konstnärskap som är både mytomspunnet och komplext. Hon är upphovskvinnan bakom ett av 1900-talets mest kända konstverk – den berömda pälsklädda tekoppen som sedan mitten av 30-talet finns att beskåda på Modern Museum of Art i New York. Hon gjorde den redan när hon var 22 år gammal och historien kring dess tillkomst är ofta återberättad:

Meret satt och fikade på Café de Flore i Paris tillsammans med vännerna Dora Maar och Picasso och visade upp ett pälsklätt armband som hon designat för den berömda modedesignern Elsa Schiaparelli. –Allt borde vara klätt i päls, utropade Picasso entusiastiskt. –Ja, även denna tekopp, svarade Meret och så föddes idén till konstverket som ställdes ut på galleri Charles Ratton i Paris en kort tid därpå.

Varför blev det då ett sådant ikoniskt konstverk? En rad omständigheter naturligtvis. Den pälsklädda koppen utgjorde en fullfjädrad logotype för den surrealistiska konsten. Surrealisterna var ju intresserade av att sammanföra saker som inte hörde ihop för att skapa nya, ofta poetiska, humoristiska, erotiska eller makabra sammanhang. Man ville komma åt andra dimensioner hos människan genom att närma sig hennes undermedvetna. Att göra ett vardagsföremål som en tekopp obrukbar låg helt i linje med det surrealistiska tankesättet.  Alfred F Barr, chef för det nybyggda moderna museet i New York köpte in verket och unga Meret blev så stjärna över en natt.

Men Meret tröttnade. Både på uppståndelsen kring pälskoppen och på livet i Paris. Med sitt androgyna utseende och sin frisinnighet hade hon också varit en uppburen modell och musa i den franska huvudstaden åt manliga kollegor som Giacometti och Man Ray. I ett av Man Rays foton som gått till konsthistorien ser vi en ung Meret, naken och med nedslagen blick,  invid en tryckpress.  Även om surrealismen, med sitt inbyggda ifrågasättande av strukturer, förvisso släppte in kvinnliga konstnärer i sina kretsar, dominerade likväl den manliga normen – och blicken!. Meret kom hela sitt liv att kämpa för lika villkor mellan könen och synliggöra de strukturer som utgjorde hinder för kvinnorna. Hon tar också spjärn emot sin borgliga bakgrund som placerar in kvinnan i tydliga fack. –Det är ingen som ger dig frihet, du får ta den själv, är ett berömt citat av konstnären. I ett självporträtt från 1980, Portrait with Tattoo, riktar hon blicken rakt mot betraktaren, med ansiktet målat i en slags krigsmålning. Det är långt från Man Rays bild.

Meret kommer också så småningom ta avstånd från surrealismen, men fortsätter ihärdigt jakten på det undermedvetna. Hon hade tidigt, genom sin far som var läkare, kommit i kontakt med Jung och kommer genom hela livet intressera dig för drömtydning och inte minst Jungs tankar kring arketyper- nedärvda, kollektiva symboler och former. Dessa utforskas och återkommer ständigt i hennes konst. Vägen mellan idé och uttryck tycks vara kort och direkt, utan omvägar kring vad som är mode eller stilmässigt rätt i tid.  Varje idé föds redan med en form, menade Meret.

Det finns ingen rak linje i Meret Oppenheims konstnärskap. Banbrytande design och hisnande mode blandas med objekt, teckningar, fotografi, måleri, skulptur och poesi.  Här finns en stor portion humor, men också svärta och melankoli. I centrum står ständigt den brännande frågan kring identitet och jaget, lika aktuell och universell då som nu.

Den där tekoppen då? Jo, den finns kvar på MOMA i New York och sägs vara ett av det mest fotograferade konstverket efter Mona Lisa. Den är inte med på utställningen då den har reseförbud sedan länge, och frankly, även om den inte hade haft det skulle vi inte fått låna den ändå. Men det gör inget, för bortom den, från och med lördag, finns en alldeles unik möjlighet att uppleva ett alldeles unikt internationellt konstnärskap i Halmstad.

Karolina Peterson

Museichef, Mjellby Konstmuseum

Utställningen Meret Oppenheim- Beyond the Fur Cup öppnar den 2 juli på Mjellby Konstmuseum i Halmstad och pågår tills den 25 september. Den är ett samarbete med Öregaard museum i Gentofte i Danmark.

Posted in Mjellby Konstmuseum, Uncategorized | Tagged , , , , | Leave a comment