Gästbloggare: Har kotten snippa eller snopp?

Malin Norling, dramapedagog, skådespelare och kotteguide, gästbloggar om sina erfarenheter av att titta på konst med femåringar i Halmstad.IMG_1449.JPG

I början av hösten hade jag förmånen att jobba som en av flera konstguider i ett lekfullt, härligt och glatt projekt. Konstenheten i Halmstads kommun anordnade för femte året i rad den så kallade Kottepromenaden.

Konstvandringen har formen av ett spännande äventyr, som bygger på boken “Kotten som försvann” av Hanna Norling och Hanna Hallén. I boken upptäcker två barn att en tavla i en korridor har spruckit. Och det målade motivet inuti ramen – en igelkott – har försvunnit. Så barnen ger sig ut för att leta efter kotten. De tar hjälp av statyer, skulpturer och konstverk runt om i staden. Med detta som ramberättelse får kommunens femåringar ge sig ut på kottejakt. Runt om i stadskärnan finns små igelkottspår målade på asfalten. Att leta efter dem är minst lika nervkittlande som att prata med statyer.

IMG_1448.JPG

 

Medan jag gick på kottevandring med en massa fina förskoleungar laddade Halmstad för Pridefestival. Det var regnbågsflaggor överallt. I Halmstads Konsthall hängde Jesper Molins fotoutställning “Min pappa Kamilla” – bilder på män klädda som färgstarka och uttrycksfulla kvinnor. Och tassavtrycken som barnen och jag letade efter ute på gatorna lyste i rött, gult, grönt, blått och lila. Självklart funderade femåringarna och jag på saker som stolthet, regnbågar, jämställdhet och hon/han/hen under de där råkalla promenaderna.

Det som slog mig i varenda grupp jag guidade var att både barn och vuxna kallade igelkotten “han”. Även de två barnen som letar efter kotten i boken benämndes ofta “han”. Ingenstans i boken könsbestäms varken igelkotten eller barnen. Tänk att det sitter så djupt i våra medvetanden: en huvudperson eller en hjälte ska vara en pojke, kille, man.

Vi diskuterade det där, ungarna, förskolepedagogerna och jag. Jag sa: men vi vet ju inte om kotten är en han eller hon… det kanske är en hen? Barnen gick tveklöst med på det. Någon tyckte att igelkotten till och med kunde vara både tjej och kille samtidigt. Vi klurade på hur en målad igelkott som lämnar flerfärgade fotspår efter sig kan se ut. Jag fick höra alla möjliga fantasier från att det var en liten vanlig brun igelkott till att den hade fem ben i olika färger, diamantögon och att taggarna glittrade som regnbågen.

Barn, kanske speciellt de i femårsåldern, har inga begränsningar i sin fantasi. Den är vild och fri. Ja, hela femåringens medvetande verkar öppet, nyfiket och nästan gränslöst. De vill lära sig allt, de vill veta hur världen funkar. Tänk om vi vuxna bejakade det lite lite mer. Här har vi chansen att förändra fördomar och nedärvda negativa beteenden hos våra femåringar. Vi kan lära dem att tjejer är lika coola och starka som killar. Vi kan lära dem att en flickpojke är lika mycket värd som en pojkflicka. Vi kan lära dem att acceptera att olika är en fantastisk fördel för oss alla.

Okej. Vi kanske inte kan fixa allt det där över en natt. Men vi skulle kunna börja med att tillsammans med barnen leka med tanken på om en målad igelkott har snippa eller snopp. Eller inget av det. Eller både och.

Malin Norling,

Dramapedagog och skådespelare

Advertisements
This entry was posted in offentlig konst and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s