Armkroksresa till Amerika och kollektiv påverkan

Riksutställningar är en expert- och resursmyndighet för utveckling och samarbete inom museiområdet, ett sätt de stöttar museianställda i Sverige är att erbjuda armkroksresor, omvärldsbevakande resor till konferenser, mässor, biennaler eller andra viktiga händelser i museivärlden. Museianställda får ansöka och visa på hur de kommer att dela med sig och använda de nya kunskaper och kontakter som de tillägnat sig under resan, och rapporterar sedan genom en artikel till Riksutställningar. I maj åkte vår konstpedagog Ylva Brännström till Stamford, Connecticut för en konferens om Children’s Museums och hur museer kan vara en agent för förändring i samhället. Artikeln är skriven för Riksutställningar och ursprungligen publicerad på Riksutställningars hemsida

Museer är en av många aktörer som arbetar med barns lärande. Hur kan vi samordna våra insatser bättre? Det frågar sig konstpedagogen Ylva Brännström som har besökt en konferens på temat kollektiv påverkan.

Collective Impact (kollektiv påverkan) är en strukturerad process som skiljer sig från vanliga samarbeten, då organisationer från olika sektorer går samman för att lösa ett socialt/samhälleligt problem eller uppnå storskalig samhällsförändring genom att enas om en gemensam agenda, samordna sina insatser, och använda ett gemensamt mätsystem för när förändring och förbättring uppnås.

Konferensen InterActivity 2016, som ordnas av Association of Children’s Museums, hade ”Collective Impact” som årets tema. På ett tämligen oinspirerande konferenshotell 40 minuter norr om Manhattan i ett grådisigt Stamford, Connecticut samlades 800 deltagare, i huvudsak från USA med ett fåtal internationella deltagare från Europa, Afrika och Asien. Den övergripande frågan var hur vi som arbetar med och för barn och ungas lärande, välbefinnande, sociala utveckling, kan verka och samverka för att nå maximal effekt med det vi alla brinner och sliter för.

Upplevelser som bränner till
Som konstpedagog arbetar jag med alla åldersgrupper, allt från nyfikna femåringar till uttråkade tonåringar och grupper från demensboenden, lika väl som ”vanliga” vuxna besökare. Det är inte alltid barn och unga är de roligaste att arbeta med. De kan vara stökiga, störiga, ointresserade, oförstående inför var de är och varför, men där kan också de bästa mötena med och samtalen om konsten uppstå. Jag har ett litet antal upplevelser varje år som bränner till och får mig att känna att det jag arbetar med verkligen gör skillnad, för enskilda individer och för många. Ofta sker detta i samarbeten med exempelvis skolan, skapande skola, fria kulturutövare eller andra institutioner. Samarbeten som präglas av en gemensam god vilja kring att alla barn ska ha tillgång till kultur, men med vitt skilda, mer eller mindre medvetna, drivkrafter. Vi vill öka på vår besöksstatistik med några hundra skolbarn, vi vill checka av ”tillgängliggöra konsten” i årets verksamhetsmål, lärarna vill att eleverna ska få göra nåt ”kul och kreativt”. Vi har alla olika ingångar och förutsättningar, och olika förväntningar på vad de andra involverade kan, vill och ska bidra med. Att strukturera och tydliggöra roller, kompetenser och arbetssätt skulle kunna förbättra och utveckla dessa samarbeten avsevärt. Likaså att diskutera varför vi går in i de samarbeten vi gör, är det av slump, bekvämlighet, gammal vana? Är de samarbeten vi gör verkligen de rätta?

Min upplevelse av konferensen pendlade mellan starkt engagemang och lika stark skepsis. Uttryck som ”kindergarten ready”, ”college ready” och ”career ready” lämnar en besk eftersmak av instrumentalism och samhällsnytta. Vi ska göra de här barnen till goda samhällsmedborgare som betalar skatt och inte belastar våra system. Men när de talade om ”achievement gap” och ”opportunity gap” så tänkte jag på grupper av barn som jag möter i mitt arbete. Barn från förskola till gymnasium där det blir plågsamt tydligt att likvärdigheten i den svenska skolan har gått förlorad: det fria skolvalet har effektivt sorterat elever och skapat en segregerad skola. När jag arbetar med en och samma årskurs eller åldersgrupp kan jag få vitt skilda reaktioner, allt från att barnen gärna kunde få mer utmaningar och möjlighet att ”leverera”, till att det var för svårt för gruppen. Varje grupp är unik och kräver anpassning, men förutsättningarna för olika grupper är chockerande ojämna, och kräver en annan resursfördelning. Museer och andra kulturinstitutioner är en viktig resurs för barns lärande: tillgång till kulturupplevelser skapar möjlighet att uttrycka sig, och förstå sig själva och andra bättre.

Ylva Brännström visar utställningen ”Woman. Internationellt feministiskt avantgarde från 1970-talet. Foto och video från Sammlung Verbund.” på Mjellby Konstmuseum för mellanstadieelever hösten 2014. Fotograf: Michelle Marie Roy

Lokalt nätverk för påverkan
Vid flera tillfällen under konferensen kom frågan upp: vem leder arbetet för barn och ungas lärande och välbefinnande i ditt lokalsamhälle? Konferensens värdinstitution Stepping Stones Children’s Museum i Norwalk är ankarinstitution för collective impact-nätverket Norwalk ACTS där drygt hundra individer, institutioner, pedagoger och ledare arbetar tillsammans för att berika och förbättra livet och framtidsutsikterna för Norwalks alla barn. Museernas roll för barn och ungas informella lärande får inte underskattas, ett museibesök är inte bara ”kul och kreativt”.

Alla som har försökt vet att det är svårt att samarbeta, men även givande och i många fall nödvändigt. Svårigheterna ligger ofta i att de samarbetande parterna har olika förutsättningar och syften. Metoden kollektiv påverkan kan vara ett stöd, den kräver att man enas kring ett gemensamt mål och en gemensam agenda, och att man preciserar vad man menar genom att definiera vad som är framgång och hur det ska mätas. Först då kan man se hur allas verksamheter passar in i detta, och hur de kan inte bara samordnas utan samköras för att uppnå maximal effekt. För det handlar inte om att göra fler saker än vi redan gör, det handlar om att göra dem mer effektivt och systematiskt, och med varandras hjälp komma längre. Vi tar alla med vår expertis och kompetens till bordet, och kan i utbytet lära oss mer om hur vi bäst når fram, och vad som behövs och efterfrågas av just våra yrkesområden. Jag är övertygad om att för att uppnå en inkluderande skola, och ett inkluderande samhälle krävs det att kulturinstitutionerna tar sin plats vid bordet och med självförtroende gör vår del i arbetet med barn och unga. Att få barn ”college ready” eller ”career ready” kan låta instrumentellt samhällsekonomiskt, men det kan också vara skillnaden på en personlig tragedi och ett levbart liv.

ACM
Association of Children’s Museums är en internationell icke-vinstdrivande medlemsorganisation för organisationer och yrkesverksamma inom fältet. De arrangerar bland annat konferenser, nätverksträffar och fortbildningar, och lyfter fram forskning och framgångsrika praktiker.

Fem villkor för collective impact

  • Gemensam agenda, håller alla samverkansparter på samma spår
  • Gemensamma mättekniker, för att se progression
  • Ömsesidigt förstärkande aktiviteter, där alla parter ses som en viktig del
  • Fortlöpande kommunikation
  • Stödorganisation, som koordinerar de olika parterna och organiserar samarbetet

Utmaningar för att uppnå förändring med våra verksamheter

  • Lär känna lokalsamhället: vem når vi? Vem saknar vi? Vad behövs?
  • Ta plats vid bordet: vet vad vi kan, vem vi är och vilken betydelse vårt arbete har.
  • Sänk trösklarna på riktigt: skapa verksamhet som är tillgänglig och givande för alla.
  • Få barn och unga att se att vi har något att erbjuda, att kultur kan vara till för dem.
  • Hitta sätt att skala upp våra bästa verksamheter: det vi gör för tio eller hundra barn, måste vi göra för tusen eller tiotusen barn.
  • Ta initiativ till samarbeten, med exempelvis organisationer, bibliotek och  förskolor, och var en god samarbetspartner.
  • Länka museer och bibliotek till okonventionella platser för att bygga relationer: sagostund eller skapande på stormarknaden, pop up-verksamhet där de vi vill nå befinner sig.
  • Hitta lösningar för dem som inte har möjlighet att betala: dagar med kostnadsfri verksamhet eller ett medlemskort man kan låna på biblioteket, gratis bussar.

 

Armkroksresorna innebär en fantastisk möjlighet för fortbildning, nätverksbyggande och omvärldsspaning för oss museianställda vid mindre institutioner som inte har ekonomiska resurser att åka på internationella konferenser. Jag vill rikta ett varmt tack till Riksutställningar för möjligheten! 

Ylva Brännström, konstpedagog

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s