Den där speciella känslan. Provtrycket. Glatta sidor, direkt från pressarna. Texten som löper och de där bilderna som vi ägnat stor möda åt att färgjustera. Nu är vi nära. Nästan där faktiskt.
Provtrycket har kommit.
Vi har redan glömt det där andra. Veckor, månader av slit. Först ett beslut. Ska vi göra en bok till? Njae…egentligen inte säger vi då. Men så bestämmer vi oss! Det här är viktigt! Det måste helt enkelt finnas en bok om det här! Det saknas ju! För vi gör nämligen bara böcker som vi tycker saknas, det är vår drivkraft och överskuggar mycket- även stundtals vårt förnuft.
Så följer en process där saker plötsligt blir lite mindre roliga och som präglas av slit. Bilder måste bestämmas och beställas. Ofta behöver vi anlita fotografer som tar nya. Vi är sjukt kräsna, kan ju bilder, det är vårt jobb. Sedan texten. Kanske det svåraste. Det ska hålla, kunna leva många år, kunna bidra med något, addera något okänt till det kända. Vi prövar oss fram. Väger. Testar. Tänker. Vad vill vi säga? Egentligen? Något så lätt och luftigt som ett förord kan sitta djupt inne, tätt och tungt och orsaka stor ångest.
Men så faller bitarna på plats. Texterna landar mjukt och skickas på korr. En stillhet infinner sig. Den är välbehövlig men kort. Sedan följer ytterligare en prövning. Nu ska det bära. Text och bild sättas samman, nu ska det korresponderas, korrigeras, kompletteras. Vi läser och läser tills ögonen blöder. Ständigt tycks nya små fel uppstå, nästan som ur intet, vi förstår inte hur det är möjligt. Många kockar, vi sliter och drar, svettas. Tiden rinner iväg. Vi börjar ifrågasätta om vi verkligen har resurser till att bedriva en förlagsverksamhet.
Moderna män – finns snart till försäljning.
Så kommer den där speciella känslan till slut. Provtrycket. Glatta sidor, direkt från pressarna. Texten som löper och de där bilderna som vi ägnat stor möda åt att färgjustera. Nu är vi nära. Nästan där faktiskt. Hörrni, säger vi till varandra, vi gör om det igen va?
/Karolina Peterson, Konstavdelningen
