Auschwitz KZ I-II

Vi har bett fotografen Örjan Henriksson att berätta om sina bilder:

Auschwitz KZ I-II

Entre_1220pxbred

Entrén till Auschwitz läger 1, Arbeit macht frei

 

Som ung tonåring fock jag rådet av min far att lära om tiden före 2:a världskriget. Han sa ”- så att du kan känna igen tecknen, för jag tror att de kan komma tillbaka”

Jag gjorde så och började lära om den tiden, mitt intresse växte och jag läste det jag kom över om världskriget. Det är då omöjligt att komma runt koncentrationslägren, detta avskyvärda uttryck för en omänsklig regim och ideologi. Att berätta om lägren kan jag ju inte, då jag inte var där när det hände, så det fick bli min egen berättelse.

Jag kan bara fotografera tomrummet och tystnaden efter dem som mördades. Försöka återge den tystnad som bara döden kan skapa.

För att inte störa eller rikta betraktarens egen berättelse får jag med mina bilder inte styra betraktaren med alltför tydliga egna synpunkter utan lämna synfältet fritt.

Min ingång fick bli till synes vackra, svartvita gråskalor som bjuder in åskådaren. Om någon skriker ut sitt budskap till mig backar jag gärna några steg, men talar någon tyst måste jag närma mig budskapet för att uppfatta det.

Därför viskar mina bilder sitt budskap och vill placera betraktaren i situationen och där skapa sin egen berättelse.

henriksson-zyklon220px

Gaskammare i läger 1, Zyklon B

 

Det kan inte uttryckas bättre än i stipendiemotiveringen från Micael Bindefelds Stiftelse

”…för att han med ett enkelt grepp öppnar upp Förintelsens innersta rum där frånvaron av offer och förövare låter betraktaren ta plats. Obehagligt nära det närmast ofattbara”

Eller som en äldre kvinna uttryckte det ”- dina bilder innehåller ingenting men berättar allt”

Min önskan är att åskådaren tar sig tid att stanna upp och låta tystnaden och väggarna tala.

När jag gick där i lägret och vi var ensamma möttes jag så klart av den oerhörda tystnaden. Tanken på hur det lät på den tiden då lägret var i bruk ville inte släppa taget. Skulle det gå att illustrera det något sätt? Att återskapa fotsteg och annat kändes inte alls rätt. Musik kanske?

Då jag har en bakgrund som musiker så låg det nära till hands. Min gode vän Pär Gunnarsson, som ordnat resan till Auschwitz och hjälpt mig med fotograferingstillstånd, skriver musik. Så jag bad honom göra en sekvens som jag sedan kunder bearbeta. Musiken han skrev bygger på intervallet tri-tonus och spelas på cello av Ragne Pettersson.

Musiken är tänkt stryka under närvaron av dem som inte finns där, men också att skapa en absolut tystnad. Pausen i flödet skapar spänningen. Ett ständigt orerande blir bara tröttsamt, liksom en musiktapet utan paus bara blir ett brus.

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s