”Till den feministiska diskursen hör att man gärna haussar upp kvinnliga konstnärer i det förflutna”.

 

Herwarth och Nell Walden.

”Till den feministiska diskursen hör att man gärna haussar upp kvinnliga konstnärer i det förflutna”.

Så skrev nyligen en konstkritiker i en av våra stora dagstidningar. Låt oss tala vidare om detta, för det råkar nämligen vara ett kärt område det där att lyfta upp konstnärer ur vårt förflutna. Speciellt om de är kvinnor, även om många intressanta manliga konstnärskap också fallit i skuggan genom åren.

Det faller verkligen inte alltid i god jord. Varje gång vi gör en utställning kring kvinnliga konstnärskap kommer snarlika reaktioner–på sociala medier, i handskrivna (långa) brev, i recensioner. Ofta är inspelen arga eller åtminstone irriterade över att kvinnliga konstnärer haussas upp. Internt kallar vi dem väktarna.

Nu är det på plats att med eftertryck förtydliga att det inte är själva debatten eller utställningskritiken som skaver– tvärtom, självklart ska utställningar bedömas och diskuteras, men det finns ett underliggande strukturellt raster kopplat till kön som är både anmärkningsvärt och bekymmersamt.

Jag minns en utställning vi gjorde för 4-5 år sedan med den danska avantgard-konstnären Franciska Clausen, då en kritiker konstaterade att Clausen inte var konsekvent i sitt måleri utan hoppade mellan stilar och kopierade sina manliga kollegor. Inför researchen till utställningen hade jag stött på en recension där en dansk kritiker i princip ordagrant framförde samma åsikter… 1931. Mycket lite tycktes ha förändrats på 80 år.

erik

Erik Olson Modellen 1924.

Franciska Clausen Opstillning med modell, 1924

Intressant nog råkar Erik Olson i Halmstadgruppen (som arbetade med Clausen i Paris under 20-talet) ha en parallell, jämförbar karriär, men med ett helt annat utfall. När Clausen ”hoppar mellan stilar,                 ”experimenterar” Olson och visar prov på utveckling. När Clausen     ”imiterar” Fernand Legér, går Olson ”i lära” hos honom. Historiska dokument visar att Clausen var högt aktad av sina kollegor i Berlin/Paris och samarbetade med bland andra Mondrian. Trots detta är hon än i dag inte en självklar del av den danska konsthistorien.

Nell Walden gick samma öde till mötes och skrevs aldrig in i den svenska konsthistorien, trots att hon sannolikt är en av vår allra första abstrakta konstnärer kopplade till den modernistiska rörelsen.

”Någon riktigt stor konstnär blev hon dock aldrig, därtill är hennes måleri med sina slingrande organiska former, odeciderade färgfläckar och många blomstermotiv alltför ensidigt och ornamentalt i sin stil” – konstaterar konstkritikern och befäster den manliga historieskrivningen där ett fåtal utvalda konstnärer bär upp ett estetiskt, normativt ideal. I det idealet ryms varken blomstermotiv eller odedicerade färgfläckar. Men det gör det intressant nog hos Johannes Itten, kollega och lärare till Walden, vars liknande färgfläckar och färglära är  djupt respekterade i internationella konsthistoriska kretsar. Det finns ett mönster här som återkommer, gång på gång.

Nell Walden, Utan titel (Nr.4062), 1975

Odedicerade färgfläckar hos Walden

Johannes Itten, Das innere Licht, uå

Dedicerade hos Itten?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns också en tydlig tendens att se mellan fingrarna när det gäller kvalitativa faiblesser hos de manliga konstnärerna – en metod som inte gäller för deras kvinnliga diton. Agnes Cleve fick kritik för sina ”svaga” senare verk på en utställning förra året. När det gäller en konstnär som exempelvis G A-N däremot, poängteras sällan hans sena produktion, och om man gör det är den snarare ”atypisk” än ”svag”.

För att återgå till vår kritiker. Hen inleder och avslutar sin recension i en av våra största dagstidningar med att Nell Walden tar för stor plats. Hennes roll överdrivs. Jag skulle nog vilja hävda att under hela 1900-talet tog Nell Walden VÄLDIGT lite plats. Faktum är att hon nästan inte överhuvudtaget tog eller gavs någon plats alls. Hon skrev till och med medvetet ur sig själv i berättelsen om Der Sturm då hon visste att det skulle gynna rörelsens historieskrivning att INTE ha en kvinna i dess centrum. Det var en sorglig taktik, om än bedrövligt effektiv.

Nell Walden var en gång mitt i händelsernas centrum. Det är hon åter just nu. Hon tar plats. Hur farligt kan det vara?

/Karolina Peterson

Museichef, Mjellby Konstmuseum

Advertisements
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to ”Till den feministiska diskursen hör att man gärna haussar upp kvinnliga konstnärer i det förflutna”.

  1. H-R says:

    Jättebra skrivet! Det tycks aldrig vara ett problem att höja manliga konstnärer till skyarna, men så fort det är en kvinna som lyfts fram så kommer kritiken. Kvinnliga konstnärer får aldrig vara genier, det verkar vara reserverat för män.

  2. Pingback: Årskrönika Konstavdelningen 2015 | Konst i Halmstad

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s