Goda anledningar att gå till jobbet som museichef.

Nu ska jag berätta lite om Mjellby Konstmuseum. Men vi hoppar de där faktagrejerna, hur många kvadratmeter utställningsyta vi har, antal konstverk i samlingen, besökssiffor, hur vår historia ser ut, vilka prestigeutställningar vi har visat genom åren. Jag tänkte istället att vi börjar i en annan ände – nämligen varför jag och mina kollegor går till jobbet varje dag.

Som ni kanske redan vet är Mjellby Konstmuseum är grunden ett museum som förvaltar och utvecklar ett lokalt, halländskt, nationellt och internationellt kulturarv- nämligen Halmstadgruppen. Det är lätt att bli lite “hemmablind”, men nu har vi bestämt oss för att göra en resa med gruppen. Under en 5-års period kommer vi att driva en granskning av gruppens historieskrivning, med syfte att göra den rikare och mer komplex. Det innebär att vi kommer bjuda in fler röster att skriva om, tala om och tycka om Halmstadgruppen – från forskarfältet men även från besökare och andra intressenter som vill delta.

För vem skriver, äger och förvaltar egentligen vår historia? Det är en favoritfrågeställning för oss som arbetar här och som på många sätt präglar hela vår utställningsverksamhet.

För vi som jobbar här arbetar ju också med andra saker än Halmstadgruppen. Tillfälliga utställningar – ofta med ett historiskt fokus och med ett särskilt intresse för det som inte har blivit historia. Vi gillar helt enkelt skarpt att ställa frågan: varför? Och svaren handlar ofta om genus men också centrum/periferi, politik och geografi. Helt klart är det så att olika uppsättningar av normer styr hur vi har formulerat vår historia.

Genus ja, som museichef får jag ofta frågan om vi driver en feministisk utställningspolitik av journalister och branschfolk. Och ja, visst stämmer det att vi intresserar oss för och envist belyser kvinnliga konstnärskap. Men vi belyser lika envetet manliga konstnärskap, speciellt de som inte passat in i normerna. Just nu jobbar vi med research inför en utställning nästa år som handlar om just manliga modernister. Den ordkombinationen hör man inte så ofta. Det är ett spännande fält som sätter fokus just på den manliga normen. Vad innebar det att leva upp till den manliga konstnärsbilden? Och misslyckas? Att skrivas ut ur historien är uppenbarligen inte enbart en genusfråga.

Att arbeta med normer ur ett historiskt perspektiv innebär också per automatik att man arbetar med normer i en samtida kontext. Frågor tar avstamp i något, sätts i ett sammanhang, belyses och problematiseras. Ett exempel är en utställning som vi visade i höstas här på Mjellby Konstmuseum med feministiskt foto från 70-talet (den visas förövrigt just nu på Hamburger Kunsthalle). Då det enda stoppet i Norden för utställningen var just i Halmstad kom det folk från när och fjärran. En stor del av besökarna var unga tjejer som var intresserade av att ta del av sin feministiska historia. Intressant nog var det många som kunde relatera och känna igen sig i kampen trots att nästan ett halvt sekel passerat. Men det var också flera som reagerade på att majoriteten av konstnärerna då utgjordes av vit, kvinnlig medelklass. Med utställingen som utgångspunkt skapades både bokcirklar och diskussionsgrupper och den nutida feminismen hamnade så i ett kontextuellt fokus.

Och vart vill jag komma med denna diskurs? Jo, jag tror nämligen att museerna i dag och kanske framför allt i framtiden kommer spela en viktig roll som sammanhangsbärare och utgöra plattformar för samtal och diskussion i en alltmer fragmentarisk, googlifierad värld.

Museer är också viktiga, potentiella kunskapsgeneratorer. Vi har en målsättning här hos oss att varje utställning ska berätta något som inte berättats förut, eller åtminstone att något ska berättas ur ett annat perspektiv. Det är inte helt lätt och jag är inte säker på att vi lyckas varje gång. Ofta tar vi forskingen till hjälp genom att bjuda in forskarröster till våra utställningar. I Sverige finns det av tradition vattentäta skott mellan forskningsvärlden och konstens dito (internationellt finns det en annan tradition där museer ofta har forskare anställda). I själva verket är museer en idealisk plats att integrera de två.

Sen kommer vi till den svåraste frågan. Vem gör vi detta för? Här ligger museernas kanske största utmaning I framtiden. Hur blir vi relevanta för fler? Nu är det ju inte riktigt så att folk INTE kommer till oss. Det finns både ett nationellt och internationellt växande intresse för museerna. Men de som kommer är en väldigt homogen grupp. Undersökningar visar att det publika intresset för museer är direkt kopplat till högutbildade i en växande medelklass.

Här behöver vi rikta blicken inåt. Granska oss själva, utveckla metoder, fundera på innehållet och ställa oss frågan vems sammanhang presenterar vi egentligen? Vad är relevant för vem? Kan vi bjuda in fler röster? Skapa fler utgångspunkter?

Det handlar också om mod –  att våga ifrågasätta, granska och bryta upp cementerade, etablerade strukturer och berättelser – både historiens, samtidens och sina alldeles egna.

En god anledning om någon att gå till jobbet.

Karolina Peterson

Advertisements
This entry was posted in Halmstadgruppen, Mjellby Konstmuseum and tagged , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s