Magnus Persson: Att skriva om sin egen konst

Magnus Persson

Magnus Persson

Nyligen monterade vi Magnus Perssons konstnärliga gestaltning på Stomgården i Trönninge, ett kortidsboende för unga med autism. Magnus har studerat vid bland annat Fria Målarskolan och hade 2011 en utställning på Halmstads Konsthall. Verken behandlar ofta frågor som konstnären ställer om sin samtid, sin tillvaro, samhället och kulturen.

-Ja men då så, då är det nästan klart nu, bara en liten text som vi kan lägga ut på vår blogg.
Det var vad Joacim sa efter att sista skruven dragits i mina egenkonstruerade väggfasta ramar innehållande de fyra tavlor jag målat för att hänga upp på Stomgården i Trönninge. För en sekund frös jag till is. Inte för att jag har speciellt svårt för att skriva, det tycker jag alltid har gått ganska friktionsfritt. Nej, det var helt och hållet ämnet som satte skräck i mig. Att skriva om sin egen konst, eller för den delen att tala om den, det har aldrig varit särskilt njutbart för mig. De gånger jag ställs inför det så infinner sig ungefär samma känsla som när jag som tonåring skulle ner till stranden om somrarna och iförd endast badbyxor för första gången skulle exponera min vinterbleka kropp.

När det gäller att visa upp min konst så är jag numera inte speciellt orolig. Självklart vill jag att folk ska gilla det de ser och lite nervositet känner jag nog alltid. Men jag har nu gjort det tillräckligt många gånger för att inte oroa mig nämnvärt och för att ha kommit till insikten att det jag gör kan aldrig tilltala alla, men så länge jag själv är nöjd med det jag presterat så är det helt ok. För att inse att alla tar till sig konst på olika sätt så har en kollega som jag delar ateljé med varit till stor hjälp. Så här kan det låta:

-Men Magnus! Du målar alltid så mörka, otäcka tavlor.
-Vad menar du? De är väl inte mörka, jag använder ju jättemycket klara och ljusa färger.
-Jamen, det är mer en känsla. Det är alltid bara hemskheter och obehag.
-Men Malin, jag har ju målat en blomma.
-Jo visst, men den är säkert giftig…..eller köttätande.

Till Malins försvar får jag erkänna att jag många gånger jobbar med teman som kanske inte alltid ses som helt positiva. Nästan alltid har jag en tanke bakom bilden jag målar och utgångspunkten är ofta samhällskritik eller ett ämne som engagerar mig. Kanske är det här som roten till min ovilja att tala om mina bilder finns. I så gott som varje tavla jag gör så blottlägger jag en del av mig själv, kanske någon oro, rädsla eller för mig viktig tanke. Ibland är det mer av en känsla. Då blir det svårt att sätta ord på det och när jag försöker kan det låta krystat och pretentiöst. Ofta har jag en mycket klar och bestämd tanke bakom motivet och vad tavlan betyder för mig, men när jag ska tala om det så tycker jag att det låter tillgjort och konstlat och att orden inte räcker till för att uttrycka vad jag egentligen menar. Jag vill inte att det ska låta pretentiöst och konstlat när det egentligen är äkta och på riktigt.

Jag inser att det egentligen inte borde spela någon roll. Jag vet ju själv var jag står och vad som gäller för mina konstverk. Säkert är det bra för mig att jag är tvungen att skriva en liten text om konstverket jag skapade för Stomgården – ett kostverk jag för övrigt blev mycket nöjd med när det kom på plats.

Stomgården i Trönninge

Stomgården i Trönninge

Stomgården är ett korttidsboende för autistiska ungdomar och att få möjligheten att skapa ett verk för den miljön var mycket intressant och lärorikt. Så fort jag fick uppdraget så började jag fundera på vad som skulle kunna vara ett bra konstverk att sätta upp där. När jag sedan presenterade den idé jag själv tyckte var intressantast på ett personalmöte så fick jag veta att den inte skulle fungera. Verket jag hade i åtanke hade löstagbara delar och skulle kunna utgöra en fara för vårdtagarna. Så den idén var bara att skrota.

Mötet med personalen var mycket givande. Förutom att jag fick veta vilka begränsningar jag hade med tanke på verksamheten så fick jag också många nyttiga synpunkter på vad som kan vara bra att tänka på när man ska utforma ett verk för en miljö där människor med autism ska befinna sig. Jag fick också se de nybyggda lokalerna där verket skulle placeras. Jag fastnade direkt för atriumgården och de två ingångarna till den.

Med detta i bagaget så var det bara att fatta pennan och skissblocket och börja klura igen. De ledord jag framför allt tog med mig från personalmötet var enkelhet, regelbundenhet och symmetri. Personalen la också vikt vid att det inte skulle vara alltför dramatiska bilder, så vad det än är Malin ser i mina bilder så skulle jag vara tvungen att se till att inget otäckt smög sig in i verket. Av en händelse råkade jag se ett omslag till en jazzskiva på Spotify då jag letade efter lite ny musik att lyssna på. På omslaget var det ett stiliserat träd. Då tog idén form. Jag skulle göra en landskapsbild med ett träd, ett enkelt och harmoniskt motiv. Trädet och landskapet skulle målas fyra gånger, en tavla för varje årstid att sätta på ömse sidor om ingångarna till atriumgården. Landskapet skulle vara så realistiskt som möjligt och jag la snart till idén att ha ett realistiskt målat djur på varje bild. Men trädet skulle inte vara ett verkligt träd, det skulle vara ett symetriskt träd där alla grenar alltid delade sig i två och inga grenar någonsin korsades. Kontrasten mellan det overkliga trädet och det mer realistiska landskapet med djuren skulle märkas, men inte vara för utstuderad. Därför arbetade jag mycket med att få trädet att fungera ihop med de övriga delarna i bilden.

Som jag redan sagt så är jag själv mycket nöjd med resultatet av det jag gjort, liksom med de tankar jag har haft om hur verket skulle utformas och varför det skulle göras just så. Trots det, och även om jag inte redogjort för alla mina tankar kring tavlorna i den här texten, så är det som det brukar vara när jag ska berätta om hur jag tänkt då jag gjort ett konstverk: en känsla av att vara tillbaka på stranden som tonåring.

Men skam den som ger sig! Det är bara att ta tjuren vid hornen och fortsätta. Till slut så hoppas jag att jag kommer att kunna traska ut på konststranden talandes vitt och brett om min konst, lika ogenerat som jag nu för tiden traskar ner på den riktiga stranden på sommaren. Med en lätt hängig hållning, vinterblek och med en antydan till lovehandles runt midjan – fast självsäker och med inställningen att folk får tycka vad de vill, för här är jag och vill ni inte se det så får ni titta åt ett annat håll. Men om ni tittar så garanterar jag att allt är äkta och på riktigt.

/Magnus Persson

Advertisements
This entry was posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, procentregeln and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s