Tattoo: Anders “Tattoo-Andy” Larsson

Halmstads konsthall visar under 21 juni – 29 augusti 2017 utställningen Tattoo – ett utsnitt av samtida tatueringskonst genom att presentera fem tatuerare med koppling till Halmstad. En utställning som fördjupar sig i respektive konstnärs personliga uttryck och stil. Till utställningen har intervjuer gjorts med varje tatuerare som du kan ta del av i utställningen och läsa här:

Anders ”Tattoo-Andy” Larsson

Andy tattoo.  Till Applåd.

Tattoo-Andy. Foto: Anders Andersson

Ålder: 58 år.
Familj: Fästmö, fyra egna barn och fästmöns fem barn.
Bor: Oskarström.
Intresse: Tatuering, sjöfart, fiske, båtar.
Instagramnamn: tato_andy

Anders ”Tattoo-Andy” Larsson blev den förste svenske tatueraren i det mytomspunna Nyhavn, under de vilda åren på 70-talet.
– Jag hade mycket att bevisa som ung svensk. Kunderna var skeptiska i början. Men efter två månader hade jag lärt mig danska, då var det bara att låtsas att jag var dansk.

Det var Andys sätt att tatuera på som tog honom till den legendariske Tato-Jack i Nyhavn.
– De jag tatuerade var ofta sjömän och de reste ju runt. I Köpenhamn frågades det vem som tatuerat dem och de svarade att det var jag. På så sätt fick Tato-Jack nys om mig. Min pappa och han var också lite bekanta, så han visste att jag fanns. En dag damp det ner ett brev med ett erbjudande om att börja jobba i Nyhavn.  Jag har ingen aning om hur de hittade adressen, berättar Andy.

Den första tatueringen gjorde Andy när han var tio år, med hjälp av nålar som han tryckte in färgen i huden med. I 12-13 årsåldern byggde han sin egen första maskin.
– Man fick vara uppfinningsrik när det gällde vad man skulle bygga av. En rakapparat eller ringklocka var bra att använda.
Själva maskinerna har blivit en hobby för Andy. Han har samlat på sig flera hundra maskiner, alla med olika historier.
– Jag har köpt och fått maskiner från många olika tatuerare över hela världen. Men grundprinciperna i en tatueringsmaskin är de samma oavsett var maskinen kommer ifrån.

Fartyg har blivit något av ett signum för Andy. Han tatuerar dem alltid på frihand, greppen sitter i ryggmärgen.
– Det var ju så i Nyhavn, att rätt vad det var så kom det in tio sjömän som inte hade så lång tid på sig innan de skulle vidare, då ville man tjäna pengar på alla tio.  Det blev löpande band över det. Jag kunde till exempel tatuera ett stort fartyg på 30-40 minuter, små tatueringar gick mycket snabbare.
Under 70-talet var det vissa grupper av människor som var mer välrepresenterade än andra i tatueringsstudion – sjömän och prostituerade. Det blev många fartyg, rosor, svalor och nycklar.
– Sjömän och prostituerade gjorde det mest som en ploj och inte så konstnärligt som nu. Idag är det alla möjliga människor som tatuerar sig.
Studiorna låg ofta i råa källarlokaler, fuktiga och kalla.
– De dofter jag förknippar med en tatueringsstudio är öl som kunderna hade spillt ut, fotogen från kaminerna som alltid var igång för att hålla värmen och isopropylalkohol som vi tvättade tatueringarna med. De där dåliga källarlokalerna och det livet som var har nog bidragit till att alla de gamla tatuerarna är döda, de flesta av cancer.

Andy är kanske egentligen mest känd i Halmstad för studion Andys Tattoo, den första i staden. Han öppnade studion 1992 och tog in Magnus ”Räven” Robertsson som lärling 1998. Numer drivs studion av Räven, då sjukdomar satt stopp för Andys eget tatuerande.
– Men det känns bra att Räven driver studion vidare. Han är bra, man kan sätta vad som helst i händerna på honom och han fixar det.
Och det är just det som är viktigt för Andy – hantverksskickligheten.
– Jag har aldrig sett mig själv som en konstnär utan som en hantverkare. Hur det sedan ser ut är upp till betraktaren att avgöra.

Andy_blogg

Från Tattoo-Andys del i utställningen Tattoo.

Läs mer om Andy i Applåd maj – sep 2017

Posted in Halmstads Konsthall, Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Tattoo: Rebecca Knutson

Halmstads konsthall visar under 21 juni – 29 augusti 2017 utställningen Tattoo – ett utsnitt av samtida tatueringskonst genom att presentera fem tatuerare med koppling till Halmstad. En utställning som fördjupar sig i respektive konstnärs personliga uttryck och stil. Till utställningen har intervjuer gjorts med varje tatuerare som du kan ta del av i utställningen och läsa här:

Rebecca Knutson

Rebecca Knutson 4 Bild Anders Andersson

Rebecca Knutson. Foto: Anders Andersson

Ålder: 25 år.
Familj: Mamma och två egna hundar.
Bor: 2:a i centrum.
Intresse: Hundarna.
Instagramnamn: rebeccaknutsontattoo

Delvis var det en slump att Rebecca Knutson kom in på tatueraryrket.
– Jag skaffade Instagram och började följa en massa tatuerare och blev helt såld. Jag fastnade först för stilen på skisserna, med de unika designerna och fina kompositionerna. Efter det kändes tatueraryrket som en självklar väg för mig. Så jag började leta lärlingsplats.

Det var inte självklart att Rebecca skulle bli tatuerare.
– Jag har alltid haft ett intresse för naturvetenskap, och min plan var att bli optiker. Så jag började på naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Mina förutsättningar från grundskolan i Kalmar var inte de bästa så jag bytte linje till bild och form i Borås istället. Efter ett tag där började jag fundera på att bli illustratör, men det kändes opersonligt och inte riktigt rätt.
Efter gymnasiet reste Rebecca mycket och jobbade på hunddagis. Och så hittade hon det sociala mediet Instagram. När tanken på att bli tatuerare hade väckts byggde hon ihop en portfolio och skickade till de bästa, enligt Rebecca, studiorna i landet.
– Ingen hade plats för mig. Men jag fick kontakt med en riktigt bra tatuerare i Karlshamn som lät mig sitta med och måla. Han var hård i sin kritik av det jag gjorde och det utvecklade mig så mycket att jag till slut kunde få en lärlingsplats på den nystartade studion Rock The Dot i Växjö.

Efter tre veckor som lärling fick Rebecca tatuera. Det var första gången hon använde maskinen på något överhuvudtaget.
– Det var nervöst att sätta nålen i någon. Han jag tatuerade hade själv varit lärling så han förstod hur det kändes. Men det var så roligt, jag ville bara fortsätta!
Sedan november 2016 är Rebecca lärling på Studio Artcore Tattoo i Halmstad.
– Det klickade på en gång när jag kom dit. De har mycket att lära mig eftersom de är så proffsiga, både yrkesmässigt och i sitt bemötande. Dessutom upplever jag att jag får vara mig själv på studion. Det är klockrent.

När man först ser Rebecca ser hon inte alls ut som den typiska tatueraren, hon har inga synliga tatueringar.
– Mamma ville inte att jag skulle ha tatueringar alls. Så jag skaffade ingen förrän jag var 22 år, de sitter på ena benet allihop. Mamma har hela tiden stöttat mig i mitt yrkesval och har faktiskt börjat fundera på att skaffa en tatuering själv.
Det här med att välja tatuerare som tatuerare är inte alltid helt enkelt. Rebecca vill hitta tatuerare som är mycket bättre än vad hon själv är. Och som kan ge henne tatueringar som hon själv kan inspireras av.
– Jag blev tatuerad av Isis Mayan från Kina på en mässa. Hon har ett helt eget sätt att tatuera på. Hon bryr sig verkligen om varje kund och för henne är det viktigt att tatueringen följer kroppen. Hon la ner mycket tid på att individanpassa motivet. Det gjorde intryck på mig.

Rebecca tatuerar allra helst i stilen Neo Traditional*. Som motiv är hon speciellt förtjust i att göra djur, blommor och Namakubi-huvuden, det vill säga japanska avhuggna huvuden. Men i yrket har hon en stor glädje av variationen av kunder, motiv och stil. Självklart tatuerar hon bilder och texter kunder kommer med också, men inom vissa givna gränser.
– Om det är något som någon tecknat själv eller kanske en som kompis har tecknat är det helt okej. Det är roligt att göra sådant som kunden tycker om och vill ha. Men jag läste om någon kändistjej som hade tatuerat ett mycket speciellt motiv över hela bröstet. En tid efter det hade en av hennes följare tatuerat exakt samma motiv. Tjejen blev jätteledsen. Det var ju ett motiv som betydde jättemycket för henne, som satt på hennes hud. Så kommer någon annan och gör en likadan. Tråkigt.
Fortfarande finns ett naturvetenskapligt intresse hos Rebecca och det märks i de tatueringar hon gör.
– Jag älskar att göra djur, som råttor och andra smådjur. Hundar är också roligt, jag skissar gärna hundporträtt och försöker fånga deras olika uttryck. Det vore kul att tatuera naturtrogna hundporträtt.

Neo Traditional*
En blandning mellan gammalt och nytt. Det är en stil som grundar sig i stilen Old School men som har en bredare färgkarta och fler detaljer.

blogg1.jpg

Från Rebecca Knutsons del i utställningen Tattoo.

Posted in Halmstads Konsthall | Tagged | Leave a comment

Tattoo: Jonas Ozolins

Halmstads konsthall visar under 21 juni – 29 augusti 2017 utställningen Tattoo – ett utsnitt av samtida tatueringskonst genom att presentera fem tatuerare med koppling till Halmstad. En utställning som fördjupar sig i respektive konstnärs personliga uttryck och stil. Till utställningen har intervjuer gjorts med varje tatuerare som du kan ta del av i utställningen och läsa här:

Jonas Ozolins

Jonas Ozolins 1 Bild Anders Andersson

Jonas Ozolins. Foto: Anders Andersson

Ålder: 31 år.
Familj: Sambo, ett barn och två katter.
Bor: Hus i Laholm.
Intresse: Köra motorcykel. Skapande, det kreativa. Men hinner inte med så mycket utöver att sköta företaget och familjen.
Instagramnamn: jonas_studioartcoretattoo

Jonas började som en av de ”hemmapulare” han numer gör det mesta för att motarbeta.
– Ibland frågar folk mig om ”vi kan köra svart”. Då brukar jag svara ”javisst, vi har alla färger”. Ibland spelar jag lite dum. Men allvarligt talat, det är intressant att folk är beredda att betala 8000 kr för en tv som håller under en begränsad tid, men inte 3000 kr för en tatuering som ska sitta där hela livet. Om man tatuerar sig hos en ”hemmapulare” utsätter man sig för stora risker, jag vet inte om folk alltid tänker på det.

För en tid sedan tog Jonas över Studio Artcore Tattoo, efter att tidigare ha samägt den med kollegan Anders Lindsten.
– Nu när jag driver studion själv handlar egentligen halva jobbet bara om att sköta markservice. Har man, som jag, ambitionen att vi ska vara den största och bästa studion då är det mycket jobb att hålla ordning. Det handlar om allt från att hålla sig uppdaterad om hygienföreskrifter och försäkringar till att det ska märkas att vi är seriösa och står för trygghet på alla sätt när det gäller tatuerandet.
Jonas är mycket engagerad i säkerhet och andra större frågor som rör tatueringsyrket.
– Branschorganisationen Sveriges Registrerade Tatuerare betyder mycket i arbetet för att branschen ska självsanera. SRT jobbar för att ta fram föreskrifter gällande till exempel hygien, men de jobbar också för bra försäkringar och skattefrågor. Jobbet de gör är för att motarbeta alla de ”hemmapulare” som jobbar svart och som inte kan hålla den höga standarden och kompetensnivån som många seriösa studior gör.
Momssatsen för en tatuering är 25%, jämfört med ett konstnärligt verk som utförts på ett annat underlag än hud. Den är momsbefriad upp till en gräns på 336 000 kr/år, säljer en konstnär för mer en den summan är momssatsen 12%.
– Jag vill att vi tatuerare ska bli accepterade som de konstnärer och hantverkare vi är. Vi säljer inte en tjänst, vi säljer ett verk, säger Jonas.

Vägen till att bli tatuerare började för Jonas, som för många andra, med ett stort intresse för att rita och det intresset gjorde att han började hjälpa en kompis att designa tatueringsmotiv.
– Jag lät göra min egen första tatuering när jag var 19 år och det var bland annat det som öppnade mina ögon för yrket. När jag muckade från lumpen köpte jag tatueringsutrustning för muckpengarna. Jag önskar att jag inte hade börjat som en ”hemmapulare”, men det gjorde jag, det fanns inte så många alternativ då. I början var det mest smågrejer, men det blev mer och mer. Till slut jobbade jag på mitt vanliga jobb i veckorna och tatuerade på helgerna. I efterhand, med all kunskap jag har nu, är jag glad att ingen blev sjuk av mina hemmatatueringar, konstaterar han.

Lönearbetet i veckorna fick dock ett abrupt slut.
– Det upptäcktes att jag har Bechterews sjukdom, en form av reumatism, som påverkade mig mycket då. Eftersom jag alltid varit en kämpe som inte låter någon underskatta mig, jobbade jag på ändå. Men till slut ville företaget bli av med mig, jag kunde knappt knyta mina egna skor. Så jag sa helt enkelt upp mig och började jobba som tatuerare på heltid.
Sjukdomen finns med Jonas hela tiden, men han låter sig inte begränsas av den.
– Jag får tänka på en del saker i vardagen, till exempel vilken sorts stolar jag sitter på och att tacka nej till jobb som jag vet att jag kommer att få ont av. Eftersom de hittade sjukdomen tidigt sattes behandling in och jag kan till 99% leva ett helt vanligt liv. Egentligen var det tur, det där med reumatismen. Hade jag inte fått den hade jag inte kampsportat så mycket som jag gjort och inte blivit tatuerare.

Jonas tatuerar helst i stilen Old School* och Neo Traditional*, men har svårt att peka ut sina favoritmotiv.
– Jag är lite periodare när det gäller vad jag tycker om. En del människor säger att de ser direkt på en tatuering att det är jag som har gjort den oavsett motiv. Så det är mina färgval och linjer som är min unika handstil, inte min nisch. Oavsett vad jag tatuerar strävar jag ändå alltid mot att tatueringen ska vara tekniskt perfekt.
I Sverige har människor generellt sett bra hud att tatuera på.
– VI är inte så exponerade för sol här, solljus gör att huden blir lite svårarbetad. Om en människa är lite äldre och har solat mycket är tatuerandet som att försöka rita på ett skrynkligt papper eller på tyg. Är det en bra hud räcker det att dra ett streck, är den inte fullt lika bra kan man behöva dra flera streck för att få en fin linje.

Något av det tråkigaste Jonas vet är om någon som blivit tatuerad av honom inte tar hand om tatueringen efteråt.
– Det är väldigt få gånger det uppstår komplikationer, men om det gör det är det i princip alltid kundens efterhantering som orsakar dem. Vi ber alltid kunderna fylla i ett hälsoformulär innan de blir tatuerade, så att det inte finns till exempel sjukdomar som påverkar resultatet, och ger dem skötselråd efteråt både muntligt och skriftligt. Sedan är det upp till kunden att vara varsam med sin tatuering under läkningen.
I de allra, allra flesta fall tar kunderna väl hand om sina tatueringar och har ett livslångt konstverk på sin kropp.

*Old School
Stilen utmärks av solida linjer och enklare design.
*Neo Traditional
En blandning mellan gammalt och nytt. Det är en stil som grundar sig i stilen Old School men som har en bredare färgkarta och fler detaljer.

blogg

Från Jonas Ozolins del i utställningen Tattoo.

Posted in Halmstads Konsthall | Tagged | Leave a comment

Tattoo: Jakob Persson

Halmstads konsthall visar under 21 juni – 29 augusti 2017 utställningen Tattoo – ett utsnitt av samtida tatueringskonst genom att presentera fem tatuerare med koppling till Halmstad. En utställning som fördjupar sig i respektive konstnärs personliga uttryck och stil. Till utställningen har intervjuer gjorts med varje tatuerare som du kan ta del av i utställningen och läsa här:

Jakob Persson

Jakob_blogg

Jakob Persson. Foto: Anders Andersson

FAKTA
Ålder: 28 år.
Familj: Sambo, två barn och tre katter.
Bor: Hus i Getinge.
Intresse: Samla på uppstoppade djur.
Instagramnamn: megalomaniacal

Efter lång längtan och två månaders tjat på föräldrarna fick Jakob som han ville. Som 15-åring fick han skaffa sin första tatuering. Vad han inte visste var hur smärtkänslig han är.
– Jag svimmade.

Jakob har alltid ritat och målat och haft ett intresse för konst, kanske framför allt för serieteckningar. Tidigt fick han frågor från kompisar om han kunde rita motiv till deras tatueringar. På gymnasiet hamnade han på Sturegymnasiets estetiska program med inriktning bild och form.
– Vi fick prova många olika tekniker i skolan, jag fastnade för glasblåsning och funderade på att bli glasblåsare. Men det skulle i så fall bli en lång väg dit och jag var inte sugen på att vidareutbilda mig. Under hela tiden som jag pluggade fortsatte jag skissa tatueringsmotiv till kompisar, och där någonstans väcktes tanken på att inte bara skissa motiven utan att också göra tatueringarna.
Det skulle dock visa sig svårt att hitta en lärlingsplats, men Jakob fortsatte skissa på sin portfolio under tiden som livet pågick.
– Jag kom in på en fordonsutbildning, tog lastbilskörkort och började köra lastbil. Jag ville inte bli någon ”hemmatatuerare” så jag jobbade hela tiden för att få en lärlingsplats. Det tog tre-fyra år tills jag fick en, hos Räven på Tattoo-Andy. Och till slut hamnade jag som tatuerare på Studio Artcore Tattoo.

Av de olika metoder som finns för att sätta tatueringsnålen i någon eller något satte Jakob den i en grissvål.
– Min farmor och farfar gav mig en grissvål i julklapp ett år, den tatuerade jag på. Jag tyckte den blev snygg och la den på en frukostbricka under plast. Jag hade tänkt frysa in den, men glömde den i garaget. Mamma hittade den. Det var ganska äckligt, berättar Jakob.
Efter svålen gick Jakob över till att tatuera sig själv.
– Det var hemskt, jag är så smärtkänslig. Några av tatueringarna har jag fått göra om för jag fegade ur av smärtan. Jag gick över till att tatuera andra, bland de första var min pappa.
Nu för tiden löser Jakob ibland smärtkänsligheten med bedövande salva.
– Det är inte många som använder bedövningssalva när de ska tatueras. Förmodligen bara smärtkänsliga tatuerare.

När Jakob får välja själv vad han ska tatuera på en kund blir det något i stilen Neo Traditional*.
– Det är allra roligast att få tatuera sina egna motiv, men det är också roligt att få ge sig utanför sin egen trygghetszon. I det här yrket i Halmstad får man vara öppen för det mesta som tatuerare. Det skulle vara omöjligt att bara köra en enda stil. Ofta kommer människor med färdiga bilder och texter som de vill tatuera, och jag försöker alltid göra något eget av det med.
2016 deltog Jakob i en tävling under en mässa i Danmark.
– En kund jag höll på att tatuera bröstet och magen på följde med till mässan, så att jag kunde göra klart tatueringen där. För skojs skull ställde jag upp i en tävling i Neo Traditional, och vann första pris.
Att åka på olika tatueringsmässor är ett sätt att hålla sig uppdaterad inom yrket och låta sig inspireras.
– Man kan se det senaste på marknaden, få titta på maskiner och klämma på dem lite. Men det är också en möjlighet att träffa bekanta som man inte träffar annars. Det brukar vara många otroligt trevliga människor på mässorna!

Inspiration och intryck hittar Jakob annars lite varstans.
– Det kan vara vad som helst egentligen, något jag ser på stan, snappar upp på tv eller läser i tidningen. Häromdagen när jag kom hem låg det en teckning av ett träd på bordet, som min dotter hade gjort. Då blev jag helt nollställd. Den var helt perfekt. Sånt kan också inspirera.

*Neo Traditional
En blandning mellan gammalt och nytt. Det är en stil som grundar sig i stilen Old School men som har en bredare färgkarta och fler detaljer.

Jakob_blogg_uts

Från Jakob Perssons del av utställningen Tattoo.

Posted in Halmstads Konsthall | Tagged | Leave a comment

Tattoo: Marie Rundström

Halmstads konsthall visar under 21 juni – 29 augusti 2017 utställningen Tattoo – ett utsnitt av samtida tatueringskonst genom att presentera fem tatuerare med koppling till Halmstad. En utställning som fördjupar sig i respektive konstnärs personliga uttryck och stil. Till utställningen har intervjuer gjorts med varje tatuerare som du kan ta del av i utställningen och läsa här:

Marie Rundström

Marie_blogg

Marie Rundström. Foto: Anders Andersson

Ålder: 27 år.
Familj: Alma, en fransk bulldog.
Bor: I Halmstad, men på väg att flytta till Falkenberg.
Intresse: Mitt jobb. Testa nya saker. Äta chips i soffan.
Instagramnamn: marierundstrom

Marie tar inga småjobb, hon bokar bara heldagar. De kunder hon har återkommer och det skapas en relation mellan henne och kunderna.
– Jag har två hem, ett där jag bor och ett där jag jobbar. Och när det kommer kunder till studion känns det mer som att jag har gäster i mitt hem än kunder i en studio.

Efter gymnasiet hamnade Marie på Munka folkhögskolas konstlinje, hon var blyg med sin konst och visade inte upp den för någon. Men klasskompisarna såg det hon gjorde och tyckte att hon skulle passa bra som tatuerare.
– Jag var så pillig i det jag gjorde och ryktet spred sig att jag ville börja jobba som tatuerare. Plötsligt kom det ett mejl från Sanna Nevanen på Seven Seas Tattoo i Falkenberg, hon tyckte att jag skulle komma på intervju för att bli lärling hos henne och hennes man Johannes.
Lärlingsperioden var hård. Ena dagen städade Marie upp i studion efter att själv ha blivit tatuerad i sju timmar, andra dagar sprang hon studions alla ärenden.
– Men Sanna var bra på att prata med mig, hon är en riktigt duktig konstnär och tatuerare. Under de första nio månaderna lärde jag mig maskin- och hygienlära och annat som man måste kunna, men jag fick inte tatuera någonting. Efter de nio månaderna började jag tatuera och efter två år var jag färdig för att jobba på egen hand.

Maries ingång i tatuerandet är den konstnärliga och kreativa.
– Varje tatuering är en process, som både kunden och jag är del i. Kunden får ta med sig ett antal bilder som betyder mycket och lämna önskemål om vad tatueringen ska innehålla. Vill kunden ha blommor och en kvinna gör jag några olika förslag på det, så får kunden säga sitt om dem och sedan går vi vidare. Ofta ändrar vi tatueringen många gånger, till och med under själva tatuerandet. Mina kunder är trygga med mitt sätt att jobba, de vet att det går till på det sättet.
Eftersom Marie inte tillhör någon större studio eller gör storstilad reklam för sig är det lätt att tro att hon får ta de jobb hon får. Men i själva verket har det blivit tvärtom.
– De som söker sig till mig vill ha tatueringar av just mig. Oftast kommer de hit för att en nöjd kund rekommenderat mig. Mitt namn har spridits och de som kommer hit vet vad jag gör, jag har min nisch. Jag kan tacka nej till de jobb jag känner att jag inte ska göra. Jag rekommenderar hellre en annan tatuerare, som är nischad åt det hållet den kunden vill ha, än gör något jag inte tror på.

Det har aldrig varit intressant för Marie att göra ”karriär”, det enda som egentligen betyder något är att hon själv trivs på den plats hon är på i livet.
– Jag är så rofylld när jag får göra det på mitt sätt. Det är inte riktigt accepterat att sätta stopp i min karriär och vilja bo kvar i min lilla stad på västkusten. Det enda jag vill är att göra fina tatueringar och tavlor och sedan kunna gå hem och ta det lugnt.
Marie har det ena konstnärliga benet i tatuerandet och det andra i måleriet. Hon var på väg att flytta in i en ny kombinerad ateljé och studio i Falkenberg, tillsammans med Sanna. Men den nya lokalen brann ner i samband med storbranden i ett företagshotell i slutet av april. I branden försvann alla Maries tavlor, som redan hade flyttats till den nya ateljén/studion. Viljan att kombinera tatuerandet och måleriet under samma tak finns dock kvar.
– Jag tycker om att ha ett och samma ställe för mina tavlor och mitt tatuerande. Och de som kommer in för att titta på och köpa tavlor blir ibland förvånade över att jag är tatuerare också, och de som kommer in för att tatuera sig blir förvånade över att jag målar. Men för mig är det ingen skillnad. Det är bara olika sorters tekniker, olika sorters underlag för min konst.

Marie_blogg_uts

Rebeccas rygg och Akvarell från Marie Rundströms del i utställningen Tattoo.

Posted in Halmstads Konsthall | Tagged | Leave a comment

Den lokala konstvärlden!

Vi har nu under snart nio veckor kunnat bekanta oss med vad som händer i konstvärlden Halmstad. Vi har mött nio olika konstnäskap med vitt skilda uttryck. Gammal som ung har deltagit och otroligt spännande möten har uppstått både konstnärligt men också i allra högsta grad personliga.

Först ut var tre fantastiska tecknare, Minna Svensson, Veronica Lindahl och Günter Teutch. Konsthallen fylldes från golv till tak med skickliga människoskildringar fångade i

Utställningsrummet under period 1

stadsrummet av Günter Teutch. Träffsäkra feministiska teckningar av Minna Svensson och surrealistiska fantasifigurer i Veronica Lindahls tecknande. Varje teckning hade sitt karaktäristiska uttryck men fungerade mycket fint tillsammans i utställningsrummet.

 

 

Utställningsrummet under period 2

Under andra perioden mötte vi Lars Bylund, Ulf Hansson och Hanna Hallén. De tog sig an rummet med skulpturer, måleri, animation och skulpturer. Storslagna idéer och kreativitet samspelade i utställningen som resulterade i en lekfull blandning med många överraskningsmoment och mycket färg.

 

Sist ut och som fortfarande står kvar ett par dagar till är Henrik Djivjak, Barbro Jönsson och Richard Fredborg. Konsthallen exploderar riktigt i färg. Barbro Jönsson med sina lite mer återhållsamma dova färgtoner och Henrik Djivjak med sina mer kraftfulla och experimentella uttryck. Richard Fredborgs performance är ett annorlunda sätt att arbeta med färgen och ständigt förändras konsthallens utställningsrum.

Utställningsrummet under period 3

Nu närmar vi oss snart slutet på denna utställningserie och jag hoppas att ni har tagit chansen att bekanta er med de olika konstnärskapen. Halmstad är fullt av kreativitet och skickliga konstnärskap och vi har bara tagit del av en liten liten del.

Erika Danker, utställningsproducent

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Malin Henningsson – Staden

I den byggnad på Nymansgatan som tidigare huserade Södra Vårdskolan finner vi numera bland annat Fastighetskontoret samt Barn- och ungdomsförvaltningen. I samband med att lokalerna anpassades till de båda förvaltningarna bestämde vi oss för att genomföra en konstnärlig gestaltning i trapphuset. Uppdraget tilldelades Malin Henningsson som är född och uppvuxen i Halmstad. Hon är konstnär utbildad i metallformgivning på Konstfack i Stockholm och arbetar idag främst som smyckesdesigner. Väggskulpturen på Nymansgatan har ett tydligt släktskap med Henningssons smyckesdesign.

När jag först besökte Nymansgatans entré upplevde jag platsen som stor och kall. Kritvita väggar, isgrå aluminiumdetaljer och golvsten i en gulbrun färgskala gav ett ganska osammanhållet intryck. Jag bestämde då att mitt bidrag till platsen skulle vara något som binder samman dessa element och skapar balans.

Malin-Henningsson---Staden-005

Min tematiska ingång blev ”Halmstad”. Temat fanns redan i de övriga delarna av bygganden, där konferensrum och utrymmen fått namn efter olika platser i staden. I entrén kändes det då fint att presentera hela staden. Jag började med en kartbild över Halmstad. Utifrån denna skapade jag sedan ett stiliserat rutnät. Min tolkning av staden. En plats i ständig förändring, ett intrikat nät som genom århundraden utvecklats och förfinats. Som kommer fortsätta så, långt efter att vi lämnat. Här finns delar som du kanske känner igen, kanske inte – en rondell, ett kvarter, en gata eller en bro, som binder samman två sidor.

Malin-Henningsson---Staden-013

I min praktik som konsthantverkare är materialen centrala. Material som förfärar, som förför, utmanar och berör. De finns där i Stadens historia, materialen som skapat, byggt och livnärt generationer. Det finns ju såklart otaligt många men tre av dem lyfte jag in här. Jag valde de som kittlade min nyfikenhet och mina sinnen – rött tegel från bruket ovanför backen, ylle, för inte bara en utan två fabriker utmed Nissan och laxskinn för ett söder som inte längre är.

De båda sistnämnda materialen är även en hyllning till en märkvärdig kvinna, Halmstads första kvinnliga företagare. En pionjär vid namn mamsell Christina Charlotta Richardy, som i en tid kring sekelskiftet 1800 då kvinnor inte var myndiga, trots motstånd, med stor viljestyrka och mod både lyckades bygga upp en verksamhet inom laxrökning samt en textilmanufaktur.

Resultatet är STADEN.

//Malin Henningsson

Malin-Henningsson---Staden-006

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

Veronica Lindahls ord om sitt konstnärskap

Just nu pågår utställningen Halmstadkonstnärer 3 x 3 och vi har bett medverkande konstnären Veronica Lindahl att skriva en text om sitt konstnärskap och vad hon visar i utställningen.

Skulpturgruppen “Prognosen cirklar i dolda insikter” av Veronica Lindahl

Den där linjen som är så tunn att den nästan inte syns men som gör att man kan skönja en form. Att med några streck få fram en rörelse eller riktning på en kropp. Fascinationen kring hur mycket känslor som kan rymmas i linjer.

Tecknandet är en kombination av mina tidigare studier där skisser varit grunden till att forma fram idéer innan man förverkligar och bygger. Därav har pennan blivit verktyget som hjälper mig att få fram bilder, världar och se om en produkt är värd att realisera.

När jag arbetar försöker jag nollställa mina tankar, att man t.ex. inte vet hur ett träd ser ut när man ser eller hör ordet träd. Det tankesättet har jag haft med mig från mina studier i möbeldesign (t.ex. funktionen att göra något att sitta på men samtidigt bortse från tankarna hur en traditionell stol ser ut, som om man aldrig sett en). Det är ett roligt sätt att arbeta på, blir som en utmaning. Bryta det förutsägbara och skapa en ny värld med nya varelser som får olika icke förväntade kroppsdelar. Enskilda delar sätts ihop men har ett samband, kanske att de tillsamman symboliskt bildar en tanke över vad som händer i världen och just nu. En ny miljö, poetisk, men kall. I en annan dimension, ett annat landskap, som en klinisk öken utan växtlighet eller ett tomt papper. Nästan dött. Figurerna kan tyckas vara söta men har en ton av något obehag. Jag klär varelserna i kläder/dräkter som har sin bakgrund i att jag från liten har ritat kläder.

“Satin Justerar raster” av Veronica Lindahl

I första delen av utställningen 3×3 på konsthallen tillsammans med Günther Teutsch och Minna Svensson kan man se några av mina nya verk. De är en vidareutveckling av ett projekt jag medverkade i på rådhuset där några konstnärer blev tillfrågade och med fria händer tilldelade varsitt rum. Gestaltningen i rummet fick gärna ha en anknytning till nutiden och vad är inte aktuellt om inte boendet. Bostäder är ett ämne som det står om i tidningen och talas om på radion. Rekordförsäljningar, amorteringskrav, räntor och bubblor, människor på flykt från sitt boende, krig och klimatflyktingar. Bostad är viktigt, man behöver ett krypin där man kan vara trygg och må bra. Jag arbetade med hus och fåglar. Fåglar med anknytning till Halland och Harplinge (som rummet heter). Fåglars flyttande och boende. De och alla andra djur påverkas av vårt leverne. Tornugglan som gärna bor i kyrktorn och ladugårdar, vad händer när lantbruket och byggnader förändras. Det är intressant hur allt hänger ihop. I denna utställning fortsatte jag med hus och tegel av fågelfjädrar, vilket bland annat resulterade i en skulpturgrupp bestående av små hus på långa ben. Ett orosmoln som cirklar över husen. Någon söker skydd. På några av bilderna kan man se byggstenar med fågelfjädrar, som en arbetsplats, eller är det något som har rasat?

 Veronica Lindahl

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Gudar, troll och andra väsen

Förra veckan hade Halmstads kommuns skolor sportlov. Sport innebär rörelse och sådan finns också i konsten. I konsten handlar det ofta om sådant som står stilla och hur saker är placerade i sin komposition inom en given yta.

I samarbete med biblioteken uppsökte Mjellby konstmuseum fyra olika bibliotek i kommunen: Stadsbiblioteket, Vallås bibliotek, Harplinge bibliotek och Söndrums bibliotek. Satsningen på ett mobilt pedagogiskt tillvägagångssätt kallar vi Frispel.

Jag som anställd konstnär och pedagog kommer med material och en pedagogisk ambition till olika platser. Eventet under förra veckan hette ”Teckna troll, jättar och andra mystiska väsen”.

Det handlar för mig om att se varje deltagare, att inte missa de som är mer tysta och försiktiga. I konsten handlar det inte alltid om att skrika högt. Om man skriker högt så vill jag även beakta de personligheterna. Alla ska kunna vara som de är så länge man inte hindrar andra att må bra i arbetet. Om du inte talar bra svenska så blir konsten en brygga mellan människor. Konstnärlighet är internationell. Vi når varandra utan att modersmål blir en barriär.

This slideshow requires JavaScript.

Troll tillhör folktron. Väsen är något som inte är påtagligt, kanske som ett tomt papper innan du tecknat något på det. Ett väsen kan vara en känsla som när du går i skogen på natten och anar något bland de svarta grenarna som sträcker sig mot den ännu svartare himlen. Jättar trodde människor länge på. I den Nordiska mytologin finns många jättar. Konstnären John Bauer åskådliggjorde en sådan värld. Fantasylitteratur och film är i vår tid väldigt populärt. Mangateckning och filmer som Sagan om ringen gör att populärkulturen ibland hamnar bredvid det traditionella i konsten. Det kan finnas anledning att belysa genus-perspektiv i denna kultur. Det finns kort och gott mycket att hämta för den som vill skapa starka uttryck i teckning. Det är ett intressant område för oss att utveckla tillsammans med alla entusiastiska deltagare i Frispelsaktiviteterna.

Bibliotek utgör en neutral och kravlös plats där skapandet blir lekfullt i förhållande till andra platser som är gjorda för att prestera. Det passar perfekt när vi leker med former med hjälp av ljusbord och overhead-apparat.  Vi kombinerar olika miljöer med olika figurer. Vi använder material i kombination utan att tänka och reflektera för mycket. Resultatet blir att vi kommer samman.

Varje deltagare får även välja en av sina bilder som sedan ramas in. Resultaten blir en liten mini-utställning som visas en bit in på denna vecka på vart och ett av de fyra biblioteken.

Magnus Sjöbleke, konstnär och konstpedagog

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Bara för tjejer – workshops vid Halmstadväggen

IMG_2899 (1).jpg

Resultatet av Saadia Hussains två workshops i oktober 2016

För lite drygt ett år sen invigde vi Halmstadväggen vid Halmstad Arena, en öppen konstvägg för alla att uttrycka sig på*. Under den första tiden märkte vi att det var i huvudsak killar som deltog i workshops och aktiviteter, och vi valde därför att rikta en workshopserie direkt till tjejer** under hösten. Ibland behövs separatistiska rum, ibland behöver man skapa rum för de som inte känner att utrymmet är till för dem. Vi ville låta tjejer ta plats utan att behöva konkurrera eller jämföra sig med killar. Vi ville också visa starka kvinnliga förebilder inom konstvärlden, och inspirera tjejer i Halmstad att uttrycka sig. Vi tog in fyra konstnärer som höll i vars två workshops, och de blev sinsemellan väldigt olika.

Graffitivärlden är en del av konstvärlden som är starkt dominerad av män, men det finns ett fåtal kvinnor som har tagit sig fram och banat väg för andra. Carolina Falkholt är en av dessa pionjärer som har en lång karriär bakom sig. Hon är en av Sveriges mest kända graffitikonstnärer, och har även en internationell karriär. Eftersom hon har skapat två konstverk här i Halmstad, väggmålningen Pi vid Stadsbiblioteket samt en del i verket Vad vi vill på Söndrumsskolan, ville vi såklart ha henne som workshopledare! Trots att Falkholt är den av konstnärerna som är mest traditionell graffitikonstnär, så fokuserade hon ganska lite på teknik i sina workshops. Det viktiga för henne var att stötta deltagarna i den kreativa processen och i att våga uttrycka sig i det offentliga rummet. Falkholt menar att tjejer inte uppmuntras till det på samma sätt som killar, och det krävs en hel del påhejning för att kunna ta sig över den tröskeln. Workshopen ledde till många fina samtal kring vad man vill och behöver uttrycka, och hur man ska våga göra det i vårt ofta hårda samhällsklimat.

IMG_2737.jpg

Carolina Falkholts workshop 17:e september 2016

Minna Svensson är serietecknare och konstnär, och uppvuxen i Halmstad, därför är det extra roligt att ta in henne som workshopledare. Hennes starka politiska och feministiska engagemang tog sig uttryck i motiven som skapades under hennes workshops, men också i det att hon påpekade att vi genom att kalla serien ”bara för tjejer” uteslöt t.ex. transpersoner. Även om vi med rubriken menade att alla som identifierade sig som tjejer var välkomna så skadar det inte att uttryckligen säga det. Det ledde till att vi gjorde om beskrivningen av projektet, och till en förhöjd medvetenhet hos oss!

IMG_2753.jpg

Målningen som växte fram vid Minna Svenssons workshop 10:e september.*** 

Saadia Hussain är ännu en stark kvinnlig förebild i konstvärlden, hon är verksam i Stockholm som konstnär, konstnärlig ledare och konstpedagog, men har uppdrag i hela världen. Hon har utvecklat metoder för kollektivt skapande som gör att alla kan delta, oavsett nivå. Genom att arbeta gemensamt utan prestige för den enskilda kan man släppa den prestationsångest som ofta uppstår inför den tomma ytan som man själv förväntas fylla. Första uppdraget i workshopen var att alla fick välja en färg och dra en linje längs hela väggen. Inom den första halvtimmen var den 30 meter långa betongväggen fylld av färg och mönster, som gruppen sedan gemensamt arbetade vidare med. Som nybörjare finns det något otroligt tillfredsställande i att bara trycka ner munstycket och tömma en färgburk. På det här sättet fick deltagarna göra det som en del av den konstnärliga processen. Den gemensamma målningen tog form över två dagar.

IMG_2888.jpg

Saadia Hussain och deltagare skapar en gemensam målning, 15-16 oktober 2016. 

Den sista konstnären i workshopserien var Gittan Jönsson, som har sina rötter i 70-talets feministiska rörelse. Hennes konst tar sig uttryck i olika medier men hon har gjort flera offentliga väggmålningar, bland annat på Österlen. Vi såg ett värde i att visa på olika generationer av konstnärer, och olika bakgrunder. Det som slog mig var hur starka likheter det ändå fanns dem emellan. De största gemensamma nämnarna var deras engagemang för allas rätt att uttrycka sig, och konstens viktiga roll både i samhället och för den enskilda individen.

IMG_2932.jpg

Gittan Jönsson med schablon av hennes ikonverk Dammsugerskan

Att sätta ihop ett starkt program är en del av vårt arbete, men det viktiga är ändå deltagarna som kommer och tar del av vår verksamhet. Vi valde att hålla åldersgränserna öppna, och begränsa deltagarantalet till max 12 personer för att försäkra oss om att det blev en kvalitativ verksamhet. Det som verkligen gjorde satsningen lyckad var att tjejer i alla åldrar deltog. Vi hade en trettonåring som kom på nästan alla tillfällen, och ett gäng 70-plussare som deltog med stor entusiasm! I det här sammanhanget spelar åldern egentligen ingen roll, man tar med sig sina egna erfarenheter och kunskaper och alla bidrar till gruppen. De flesta var nybörjare och för många var det första gången de höll i en sprayburk. Det som gör mig mest stolt över projektet är att ett gäng som deltog skapade en grupp för att fortsätta måla tillsammans. Konsten är verkligen ett sätt att mötas och skapa gemenskap!

Ylva Brännström, konstpedagog

14657410_10154511558575505_6341837640165696819_n.jpg

Deltagare vid Saadia Hussains workshop 15:e oktober 2016. 

* Förutsatt att man inte bryter mot lagen, ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller annat olämpligt.

** Inom målgruppen räknar vi alla personer som identifierar sig som kvinnor, samt icke-binära transpersoner.

*** Observera att överstrykningen av kvinnokampssymbolen gjordes av någon annan efter workshoptillfället. En del i processen kring öppna konstväggar är att man lämnar sitt konstverk att bli ändrat, omtolkat och övermålat.

Posted in offentlig konst | Tagged , | Leave a comment