Den lokala konstvärlden!

Vi har nu under snart nio veckor kunnat bekanta oss med vad som händer i konstvärlden Halmstad. Vi har mött nio olika konstnäskap med vitt skilda uttryck. Gammal som ung har deltagit och otroligt spännande möten har uppstått både konstnärligt men också i allra högsta grad personliga.

Först ut var tre fantastiska tecknare, Minna Svensson, Veronica Lindahl och Günter Teutch. Konsthallen fylldes från golv till tak med skickliga människoskildringar fångade i

Utställningsrummet under period 1

stadsrummet av Günter Teutch. Träffsäkra feministiska teckningar av Minna Svensson och surrealistiska fantasifigurer i Veronica Lindahls tecknande. Varje teckning hade sitt karaktäristiska uttryck men fungerade mycket fint tillsammans i utställningsrummet.

 

 

Utställningsrummet under period 2

Under andra perioden mötte vi Lars Bylund, Ulf Hansson och Hanna Hallén. De tog sig an rummet med skulpturer, måleri, animation och skulpturer. Storslagna idéer och kreativitet samspelade i utställningen som resulterade i en lekfull blandning med många överraskningsmoment och mycket färg.

 

Sist ut och som fortfarande står kvar ett par dagar till är Henrik Djivjak, Barbro Jönsson och Richard Fredborg. Konsthallen exploderar riktigt i färg. Barbro Jönsson med sina lite mer återhållsamma dova färgtoner och Henrik Djivjak med sina mer kraftfulla och experimentella uttryck. Richard Fredborgs performance är ett annorlunda sätt att arbeta med färgen och ständigt förändras konsthallens utställningsrum.

Utställningsrummet under period 3

Nu närmar vi oss snart slutet på denna utställningserie och jag hoppas att ni har tagit chansen att bekanta er med de olika konstnärskapen. Halmstad är fullt av kreativitet och skickliga konstnärskap och vi har bara tagit del av en liten liten del.

Erika Danker, utställningsproducent

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Malin Henningsson – Staden

I den byggnad på Nymansgatan som tidigare huserade Södra Vårdskolan finner vi numera bland annat Fastighetskontoret samt Barn- och ungdomsförvaltningen. I samband med att lokalerna anpassades till de båda förvaltningarna bestämde vi oss för att genomföra en konstnärlig gestaltning i trapphuset. Uppdraget tilldelades Malin Henningsson som är född och uppvuxen i Halmstad. Hon är konstnär utbildad i metallformgivning på Konstfack i Stockholm och arbetar idag främst som smyckesdesigner. Väggskulpturen på Nymansgatan har ett tydligt släktskap med Henningssons smyckesdesign.

När jag först besökte Nymansgatans entré upplevde jag platsen som stor och kall. Kritvita väggar, isgrå aluminiumdetaljer och golvsten i en gulbrun färgskala gav ett ganska osammanhållet intryck. Jag bestämde då att mitt bidrag till platsen skulle vara något som binder samman dessa element och skapar balans.

Malin-Henningsson---Staden-005

Min tematiska ingång blev ”Halmstad”. Temat fanns redan i de övriga delarna av bygganden, där konferensrum och utrymmen fått namn efter olika platser i staden. I entrén kändes det då fint att presentera hela staden. Jag började med en kartbild över Halmstad. Utifrån denna skapade jag sedan ett stiliserat rutnät. Min tolkning av staden. En plats i ständig förändring, ett intrikat nät som genom århundraden utvecklats och förfinats. Som kommer fortsätta så, långt efter att vi lämnat. Här finns delar som du kanske känner igen, kanske inte – en rondell, ett kvarter, en gata eller en bro, som binder samman två sidor.

Malin-Henningsson---Staden-013

I min praktik som konsthantverkare är materialen centrala. Material som förfärar, som förför, utmanar och berör. De finns där i Stadens historia, materialen som skapat, byggt och livnärt generationer. Det finns ju såklart otaligt många men tre av dem lyfte jag in här. Jag valde de som kittlade min nyfikenhet och mina sinnen – rött tegel från bruket ovanför backen, ylle, för inte bara en utan två fabriker utmed Nissan och laxskinn för ett söder som inte längre är.

De båda sistnämnda materialen är även en hyllning till en märkvärdig kvinna, Halmstads första kvinnliga företagare. En pionjär vid namn mamsell Christina Charlotta Richardy, som i en tid kring sekelskiftet 1800 då kvinnor inte var myndiga, trots motstånd, med stor viljestyrka och mod både lyckades bygga upp en verksamhet inom laxrökning samt en textilmanufaktur.

Resultatet är STADEN.

//Malin Henningsson

Malin-Henningsson---Staden-006

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

Veronica Lindahls ord om sitt konstnärskap

Just nu pågår utställningen Halmstadkonstnärer 3 x 3 och vi har bett medverkande konstnären Veronica Lindahl att skriva en text om sitt konstnärskap och vad hon visar i utställningen.

Skulpturgruppen “Prognosen cirklar i dolda insikter” av Veronica Lindahl

Den där linjen som är så tunn att den nästan inte syns men som gör att man kan skönja en form. Att med några streck få fram en rörelse eller riktning på en kropp. Fascinationen kring hur mycket känslor som kan rymmas i linjer.

Tecknandet är en kombination av mina tidigare studier där skisser varit grunden till att forma fram idéer innan man förverkligar och bygger. Därav har pennan blivit verktyget som hjälper mig att få fram bilder, världar och se om en produkt är värd att realisera.

När jag arbetar försöker jag nollställa mina tankar, att man t.ex. inte vet hur ett träd ser ut när man ser eller hör ordet träd. Det tankesättet har jag haft med mig från mina studier i möbeldesign (t.ex. funktionen att göra något att sitta på men samtidigt bortse från tankarna hur en traditionell stol ser ut, som om man aldrig sett en). Det är ett roligt sätt att arbeta på, blir som en utmaning. Bryta det förutsägbara och skapa en ny värld med nya varelser som får olika icke förväntade kroppsdelar. Enskilda delar sätts ihop men har ett samband, kanske att de tillsamman symboliskt bildar en tanke över vad som händer i världen och just nu. En ny miljö, poetisk, men kall. I en annan dimension, ett annat landskap, som en klinisk öken utan växtlighet eller ett tomt papper. Nästan dött. Figurerna kan tyckas vara söta men har en ton av något obehag. Jag klär varelserna i kläder/dräkter som har sin bakgrund i att jag från liten har ritat kläder.

“Satin Justerar raster” av Veronica Lindahl

I första delen av utställningen 3×3 på konsthallen tillsammans med Günther Teutsch och Minna Svensson kan man se några av mina nya verk. De är en vidareutveckling av ett projekt jag medverkade i på rådhuset där några konstnärer blev tillfrågade och med fria händer tilldelade varsitt rum. Gestaltningen i rummet fick gärna ha en anknytning till nutiden och vad är inte aktuellt om inte boendet. Bostäder är ett ämne som det står om i tidningen och talas om på radion. Rekordförsäljningar, amorteringskrav, räntor och bubblor, människor på flykt från sitt boende, krig och klimatflyktingar. Bostad är viktigt, man behöver ett krypin där man kan vara trygg och må bra. Jag arbetade med hus och fåglar. Fåglar med anknytning till Halland och Harplinge (som rummet heter). Fåglars flyttande och boende. De och alla andra djur påverkas av vårt leverne. Tornugglan som gärna bor i kyrktorn och ladugårdar, vad händer när lantbruket och byggnader förändras. Det är intressant hur allt hänger ihop. I denna utställning fortsatte jag med hus och tegel av fågelfjädrar, vilket bland annat resulterade i en skulpturgrupp bestående av små hus på långa ben. Ett orosmoln som cirklar över husen. Någon söker skydd. På några av bilderna kan man se byggstenar med fågelfjädrar, som en arbetsplats, eller är det något som har rasat?

 Veronica Lindahl

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Gudar, troll och andra väsen

Förra veckan hade Halmstads kommuns skolor sportlov. Sport innebär rörelse och sådan finns också i konsten. I konsten handlar det ofta om sådant som står stilla och hur saker är placerade i sin komposition inom en given yta.

I samarbete med biblioteken uppsökte Mjellby konstmuseum fyra olika bibliotek i kommunen: Stadsbiblioteket, Vallås bibliotek, Harplinge bibliotek och Söndrums bibliotek. Satsningen på ett mobilt pedagogiskt tillvägagångssätt kallar vi Frispel.

Jag som anställd konstnär och pedagog kommer med material och en pedagogisk ambition till olika platser. Eventet under förra veckan hette ”Teckna troll, jättar och andra mystiska väsen”.

Det handlar för mig om att se varje deltagare, att inte missa de som är mer tysta och försiktiga. I konsten handlar det inte alltid om att skrika högt. Om man skriker högt så vill jag även beakta de personligheterna. Alla ska kunna vara som de är så länge man inte hindrar andra att må bra i arbetet. Om du inte talar bra svenska så blir konsten en brygga mellan människor. Konstnärlighet är internationell. Vi når varandra utan att modersmål blir en barriär.

This slideshow requires JavaScript.

Troll tillhör folktron. Väsen är något som inte är påtagligt, kanske som ett tomt papper innan du tecknat något på det. Ett väsen kan vara en känsla som när du går i skogen på natten och anar något bland de svarta grenarna som sträcker sig mot den ännu svartare himlen. Jättar trodde människor länge på. I den Nordiska mytologin finns många jättar. Konstnären John Bauer åskådliggjorde en sådan värld. Fantasylitteratur och film är i vår tid väldigt populärt. Mangateckning och filmer som Sagan om ringen gör att populärkulturen ibland hamnar bredvid det traditionella i konsten. Det kan finnas anledning att belysa genus-perspektiv i denna kultur. Det finns kort och gott mycket att hämta för den som vill skapa starka uttryck i teckning. Det är ett intressant område för oss att utveckla tillsammans med alla entusiastiska deltagare i Frispelsaktiviteterna.

Bibliotek utgör en neutral och kravlös plats där skapandet blir lekfullt i förhållande till andra platser som är gjorda för att prestera. Det passar perfekt när vi leker med former med hjälp av ljusbord och overhead-apparat.  Vi kombinerar olika miljöer med olika figurer. Vi använder material i kombination utan att tänka och reflektera för mycket. Resultatet blir att vi kommer samman.

Varje deltagare får även välja en av sina bilder som sedan ramas in. Resultaten blir en liten mini-utställning som visas en bit in på denna vecka på vart och ett av de fyra biblioteken.

Magnus Sjöbleke, konstnär och konstpedagog

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Bara för tjejer – workshops vid Halmstadväggen

IMG_2899 (1).jpg

Resultatet av Saadia Hussains två workshops i oktober 2016

För lite drygt ett år sen invigde vi Halmstadväggen vid Halmstad Arena, en öppen konstvägg för alla att uttrycka sig på*. Under den första tiden märkte vi att det var i huvudsak killar som deltog i workshops och aktiviteter, och vi valde därför att rikta en workshopserie direkt till tjejer** under hösten. Ibland behövs separatistiska rum, ibland behöver man skapa rum för de som inte känner att utrymmet är till för dem. Vi ville låta tjejer ta plats utan att behöva konkurrera eller jämföra sig med killar. Vi ville också visa starka kvinnliga förebilder inom konstvärlden, och inspirera tjejer i Halmstad att uttrycka sig. Vi tog in fyra konstnärer som höll i vars två workshops, och de blev sinsemellan väldigt olika.

Graffitivärlden är en del av konstvärlden som är starkt dominerad av män, men det finns ett fåtal kvinnor som har tagit sig fram och banat väg för andra. Carolina Falkholt är en av dessa pionjärer som har en lång karriär bakom sig. Hon är en av Sveriges mest kända graffitikonstnärer, och har även en internationell karriär. Eftersom hon har skapat två konstverk här i Halmstad, väggmålningen Pi vid Stadsbiblioteket samt en del i verket Vad vi vill på Söndrumsskolan, ville vi såklart ha henne som workshopledare! Trots att Falkholt är den av konstnärerna som är mest traditionell graffitikonstnär, så fokuserade hon ganska lite på teknik i sina workshops. Det viktiga för henne var att stötta deltagarna i den kreativa processen och i att våga uttrycka sig i det offentliga rummet. Falkholt menar att tjejer inte uppmuntras till det på samma sätt som killar, och det krävs en hel del påhejning för att kunna ta sig över den tröskeln. Workshopen ledde till många fina samtal kring vad man vill och behöver uttrycka, och hur man ska våga göra det i vårt ofta hårda samhällsklimat.

IMG_2737.jpg

Carolina Falkholts workshop 17:e september 2016

Minna Svensson är serietecknare och konstnär, och uppvuxen i Halmstad, därför är det extra roligt att ta in henne som workshopledare. Hennes starka politiska och feministiska engagemang tog sig uttryck i motiven som skapades under hennes workshops, men också i det att hon påpekade att vi genom att kalla serien ”bara för tjejer” uteslöt t.ex. transpersoner. Även om vi med rubriken menade att alla som identifierade sig som tjejer var välkomna så skadar det inte att uttryckligen säga det. Det ledde till att vi gjorde om beskrivningen av projektet, och till en förhöjd medvetenhet hos oss!

IMG_2753.jpg

Målningen som växte fram vid Minna Svenssons workshop 10:e september.*** 

Saadia Hussain är ännu en stark kvinnlig förebild i konstvärlden, hon är verksam i Stockholm som konstnär, konstnärlig ledare och konstpedagog, men har uppdrag i hela världen. Hon har utvecklat metoder för kollektivt skapande som gör att alla kan delta, oavsett nivå. Genom att arbeta gemensamt utan prestige för den enskilda kan man släppa den prestationsångest som ofta uppstår inför den tomma ytan som man själv förväntas fylla. Första uppdraget i workshopen var att alla fick välja en färg och dra en linje längs hela väggen. Inom den första halvtimmen var den 30 meter långa betongväggen fylld av färg och mönster, som gruppen sedan gemensamt arbetade vidare med. Som nybörjare finns det något otroligt tillfredsställande i att bara trycka ner munstycket och tömma en färgburk. På det här sättet fick deltagarna göra det som en del av den konstnärliga processen. Den gemensamma målningen tog form över två dagar.

IMG_2888.jpg

Saadia Hussain och deltagare skapar en gemensam målning, 15-16 oktober 2016. 

Den sista konstnären i workshopserien var Gittan Jönsson, som har sina rötter i 70-talets feministiska rörelse. Hennes konst tar sig uttryck i olika medier men hon har gjort flera offentliga väggmålningar, bland annat på Österlen. Vi såg ett värde i att visa på olika generationer av konstnärer, och olika bakgrunder. Det som slog mig var hur starka likheter det ändå fanns dem emellan. De största gemensamma nämnarna var deras engagemang för allas rätt att uttrycka sig, och konstens viktiga roll både i samhället och för den enskilda individen.

IMG_2932.jpg

Gittan Jönsson med schablon av hennes ikonverk Dammsugerskan

Att sätta ihop ett starkt program är en del av vårt arbete, men det viktiga är ändå deltagarna som kommer och tar del av vår verksamhet. Vi valde att hålla åldersgränserna öppna, och begränsa deltagarantalet till max 12 personer för att försäkra oss om att det blev en kvalitativ verksamhet. Det som verkligen gjorde satsningen lyckad var att tjejer i alla åldrar deltog. Vi hade en trettonåring som kom på nästan alla tillfällen, och ett gäng 70-plussare som deltog med stor entusiasm! I det här sammanhanget spelar åldern egentligen ingen roll, man tar med sig sina egna erfarenheter och kunskaper och alla bidrar till gruppen. De flesta var nybörjare och för många var det första gången de höll i en sprayburk. Det som gör mig mest stolt över projektet är att ett gäng som deltog skapade en grupp för att fortsätta måla tillsammans. Konsten är verkligen ett sätt att mötas och skapa gemenskap!

Ylva Brännström, konstpedagog

14657410_10154511558575505_6341837640165696819_n.jpg

Deltagare vid Saadia Hussains workshop 15:e oktober 2016. 

* Förutsatt att man inte bryter mot lagen, ägnar sig åt hets mot folkgrupp eller annat olämpligt.

** Inom målgruppen räknar vi alla personer som identifierar sig som kvinnor, samt icke-binära transpersoner.

*** Observera att överstrykningen av kvinnokampssymbolen gjordes av någon annan efter workshoptillfället. En del i processen kring öppna konstväggar är att man lämnar sitt konstverk att bli ändrat, omtolkat och övermålat.

Posted in offentlig konst | Tagged , | Leave a comment

Oskarström har fått ett nytt konstverk

I mitten av november kom det på plats, konstverket ÅSKBOX II av Maria Schad som är en gåva till Halmstads kommun från syskonen Nina och Johan Grum. Redan för några år sedan fick vi frågan om att ta emot konstverket men hade då lite svårt att hitta en bra placering. När det blev aktuellt med omvandlingen av Oskarströms centrum kändes det som att vi hittat den rätta platsen. Det finns en självklar koppling till platsen eftersom de tidigare ägarna, Kerstin och Henrik Grum, levde och arbetade i Oskarström.

 

20161115_095146_resized-2

Den 15 november kom ÅSKBOX II på plats i Oskarströms centrum.

 

ÅSKBOX II är en skulptur utförd i metall med ytor klädda av gula reflexband. Idén till konstverket fick konstnären då dirigenten Kurt Masur strax efter Berlinmurens fall höll ett föredrag om mänsklig nedtryckthet och tillbakahållna känslor. Maria fick bilden av en låda som måste öppnas genom en explosion, en blixt tog form. Skulpturen är ett uttryck för förändring men också en påminnels om de hinder som ibland finns på vägen, som hämmar och stoppar oss av olika anledningar.

ÅSKBOX II var tidigare placerad vid makarna Grums hus i Montaillac, Frankrike och fungerade som ett riktmärke. För några år sedan flyttades skulpturen hem till Sverige och har sedan dess förvarats på en gård strax utanför Oskarström. Nu har ÅSKBOX II fått ett nytt sammanhang och på sätt och vis hittat hem. Som titeln antyder så finns det även en ÅSKBOX I, placerad i Rydöbruk vid Nissan.

img_1979

Innan utplacering fick konstverket en hel del omvårdnad och en ny omgång färg

 

 

/Lovisa Nilsson, intendent offentlig konst

 

Posted in offentlig konst | Leave a comment

Gästbloggare: Har kotten snippa eller snopp?

Malin Norling, dramapedagog, skådespelare och kotteguide, gästbloggar om sina erfarenheter av att titta på konst med femåringar i Halmstad.IMG_1449.JPG

I början av hösten hade jag förmånen att jobba som en av flera konstguider i ett lekfullt, härligt och glatt projekt. Konstenheten i Halmstads kommun anordnade för femte året i rad den så kallade Kottepromenaden.

Konstvandringen har formen av ett spännande äventyr, som bygger på boken “Kotten som försvann” av Hanna Norling och Hanna Hallén. I boken upptäcker två barn att en tavla i en korridor har spruckit. Och det målade motivet inuti ramen – en igelkott – har försvunnit. Så barnen ger sig ut för att leta efter kotten. De tar hjälp av statyer, skulpturer och konstverk runt om i staden. Med detta som ramberättelse får kommunens femåringar ge sig ut på kottejakt. Runt om i stadskärnan finns små igelkottspår målade på asfalten. Att leta efter dem är minst lika nervkittlande som att prata med statyer.

IMG_1448.JPG

 

Medan jag gick på kottevandring med en massa fina förskoleungar laddade Halmstad för Pridefestival. Det var regnbågsflaggor överallt. I Halmstads Konsthall hängde Jesper Molins fotoutställning “Min pappa Kamilla” – bilder på män klädda som färgstarka och uttrycksfulla kvinnor. Och tassavtrycken som barnen och jag letade efter ute på gatorna lyste i rött, gult, grönt, blått och lila. Självklart funderade femåringarna och jag på saker som stolthet, regnbågar, jämställdhet och hon/han/hen under de där råkalla promenaderna.

Det som slog mig i varenda grupp jag guidade var att både barn och vuxna kallade igelkotten “han”. Även de två barnen som letar efter kotten i boken benämndes ofta “han”. Ingenstans i boken könsbestäms varken igelkotten eller barnen. Tänk att det sitter så djupt i våra medvetanden: en huvudperson eller en hjälte ska vara en pojke, kille, man.

Vi diskuterade det där, ungarna, förskolepedagogerna och jag. Jag sa: men vi vet ju inte om kotten är en han eller hon… det kanske är en hen? Barnen gick tveklöst med på det. Någon tyckte att igelkotten till och med kunde vara både tjej och kille samtidigt. Vi klurade på hur en målad igelkott som lämnar flerfärgade fotspår efter sig kan se ut. Jag fick höra alla möjliga fantasier från att det var en liten vanlig brun igelkott till att den hade fem ben i olika färger, diamantögon och att taggarna glittrade som regnbågen.

Barn, kanske speciellt de i femårsåldern, har inga begränsningar i sin fantasi. Den är vild och fri. Ja, hela femåringens medvetande verkar öppet, nyfiket och nästan gränslöst. De vill lära sig allt, de vill veta hur världen funkar. Tänk om vi vuxna bejakade det lite lite mer. Här har vi chansen att förändra fördomar och nedärvda negativa beteenden hos våra femåringar. Vi kan lära dem att tjejer är lika coola och starka som killar. Vi kan lära dem att en flickpojke är lika mycket värd som en pojkflicka. Vi kan lära dem att acceptera att olika är en fantastisk fördel för oss alla.

Okej. Vi kanske inte kan fixa allt det där över en natt. Men vi skulle kunna börja med att tillsammans med barnen leka med tanken på om en målad igelkott har snippa eller snopp. Eller inget av det. Eller både och.

Malin Norling,

Dramapedagog och skådespelare

Posted in offentlig konst | Tagged | 1 Comment

Grattis pappa, äntligen får du vara hel

På Halmstads Konsthall pågår utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla av Jesper Molin. Här har du chansen att läsa en mycket personlig och fin text skriven av Jesper Molin om sitt konstprojekt.

jk

Jesper Molin och Kamilla Petersson

 

Detta är min historia och min personliga bearbetning av när min pappa tog steget att gå från grå och introvert man till en färgsprakande och utåtriktad kvinna.

Hej, Kamilla. Hej då, Roul.

I början kändes allt bara jobbigt och jag tog avstånd. Jag tänkte att det kanske försvinner, det oförståeliga, det skamsna. Jag visste ju att det fanns där inne, men inte att det skulle våga sig ut på allvar. Min första reaktion var tydlig – ”det där äckliga kan du väl göra någon annanstans”.

Jag kände dock snabbt ett behov av att förstå samtidigt som dörrarna mellan pappa och min son Abbe var viktiga att hålla öppna. Det fanns inget annat val än att ta tag i situationen som jag hade hamnat i.

Hösten 2014 påbörjade jag bildserien med mina vänner omgjorda till kvinnor som på ett sätt återspeglar min upplevelse av pappa när hon kom ut som kvinna – med stor överdrift och frenesi av att ta plats som kvinna. En kvinna med färgprakt och en plötsligt utåtriktad personlighet som jag aldrig hade sett tidigare. Fullt med assessorer, krimskrams och alla tänkbara kvinnliga attribut. Det var plötsligt min pappa Kamilla. En uppgraderad och långt mycket bättre version av den gamla.

Mina vänner och bekanta har ställt upp för mig på ett sätt som bara riktiga vänner gör. De har varit med mig som en del i min nya situation och också delat mina tankar och upplevelser. Att använda mina vänner kändes helt naturligt och viktigt för att hitta en situation där vi tillsammans kunde föra en diskussion, där de dessutom kunde hjälpa mig att bearbeta och förstå min pappas förändring.

Idag, efter min lilla serie bilder, känner jag mig både förstående och till om med stolt. Jag är stolt över att ha en pappa som trots samhällets största motstånd ändå kryper ut och gör något så svårt – tvärtemot alla normer och konventioner.

Grattis pappa, äntligen får du vara hel.

jespermolin-halmstadkonsthall2016_01

Del av utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla på Halmstads Konsthall

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Jesper och pappa Kamilla.

Vissa berättelser är viktigare än andra. För att de berör saker som vi helt enkelt måste prata om. Den här berättelsen har egentligen med grundläggande saker att göra- rätten att vara den man är. Det låter som en självklarhet i vår jagsökande tid där vi förväntas uppsöka vår fulla potential som individer. Men den jakten får bara ske inom en ram omgärdad av normer. Fråga Jesper och hans pappa Kamilla.

JK.jpg

När Jesper var vuxen kom hans pappa ut som transperson. Kamilla hade längtat länge att få vara den hon är och inte den hon biologiskt var född till. För Jesper blev det en kamp och en resa för att förstå hennes förvandling. Förstå för sin egen skull, men också i relation till sin omvärld. Den resan kan vi nu ta del av genom utställningen 24 porträtt av min pappa Kamilla som just nu visas på Halmstads Konsthall. Det finns inga bilder av Kamilla i utställningen, ändå står hon mitt i dess centrum genom  24 stora fotografier av Jespers manliga vänner – gestaltade som kvinnor. Dessa män med kraftigt överdrivna kvinnliga attribut i blomsterramar berättar om Jespers delade känslor när pappan efter många år som man plötsligt fullt ut kunde utrycka sin kvinnlighet. Att bjuda in sina vänner i projektet blev ett sätt att dela den erfarenheten och öppna upp för samtal kring könsidentitet bland nära och kära. imagegen1.jpgPorträtten kom att bli 24, antalet var inte bestämt på förhand. I det sista porträttet är det en uppsminkad Jesper själv som står framför kameran. Istället för en ram av blommor omges han av eld.  Elden sätter punkt men ger också plats för något nytt. En utvidgad ram. Att den fortfarande är omgärdad av normer må så vara, men varje modig människa som vägrar låta sig begränsas gör den lite större. Som Kamilla.

Kamilla är stolt över sin son och projektet.  Hon är också glad för alla de tankar som väcks genom bilderna och de samtal de ger upphov till. Projektet som från början handlade om att förstå och dela känslan med sina vänner har tagit nya dimensioner. Konstnären berör ett ämne som är högst personligt, men lyfter också allmängiltiga frågor om könsuttryck, könsidentitet och normer i samhället.imagegen3.jpg

Det handlar om Jesper och Kamilla, men det handlar lika mycket om oss. Det är nämligen vi i kollektiv form som skapar normen- samtidigt som vi äger förmågan och makten att utmana den.  Till utställningen hör också ett skolprogram som utgår från normkritik och värdegrundsarbete. Den innebär att en himla massa unga kommer att få se utställningen och diskutera identitet, bland annat utifrån just aspekten kön. Mer om detta skriver min kollega Erika om i ett kommande inlägg.

Karolina Peterson

Chef, Konstavdelningen

jesp.jpg

Posted in Halmstads Konsthall, Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Somrarna är fantastiskt roliga!

Mjellby Konstmuseum har en period på året som skiljer sig från övriga veckor – semesterperioden! Under ca 6 veckor fylls huset och energin höjs både hos oss som arbetar och våra besökare.

peter-bengtsson

Trädgårdskonstnären Peter Bengtsson i hans och Margareta Eks skapelse “Merets trädgård”, sommaren 2016

Trädgården fylls av semesterfirare som njuter av Café Izmirs Mezetallrikar, hundar som tillbringar besöket i skuggan medan matte och husse kollar konst och barn som äntligen slipper ur bilen och får en yta att springa på. I år har många besökare även njutit av Peter Bengtssons och Margareta Eks surrealistiska trädgård, uppförd som en hyllning till  sommarens utställare: Meret Oppenheim. Och jag säger bara kom, kom tillbaka och njut av växtprakten en gång till. Det växer så det knakar! Glöm inte ta med barnen bara! För det finns mycket att utforska för alla barn, unga och andra med nyfikenheten och leksinnet kvar!

img_5211

Stora utställningshallen badar i gult och besökare under utställningen “Meret Oppenheim-Beyond the Fur Cup”.

I år har vi också gett besökarna en liten extra energi-boost! Första mötet med Meret Oppenheims konst har skett i ett rum i gult, en färg som tillför Oppenheims lekfulla, underfundiga och självutlämnande konstverk ytterligare kraft. För kraftfull, kreativ och klartänkt var hon, Meret Oppenheim! Inte bara…för hon visar även på skörhet, lågmäldhet och det svåra. Hon skyr inte det komplexa, gråzonerna, det som också utgör livet. Frågor som berör oss alla och som gjort utställningen intressant och givande att samtala om.

Under dessa sex sommarveckor står vi dagligen där, vi som arbetar på Mjellby Konstmuseum. Vi som tycker att vi dragit längsta strået och som fått ynnesten att var dag möta nya människor under en knapp timma för att tillsammans ta del av konsten och livet! Och ja, jag vet att mina kollegor känner det samma! Jag vill därmed tacka alla besökare; tjejgänget som firade 20 år tillsammans hos oss, skolklassen som diskuterade normer med mig på ett mycket fritt och klokt sätt, du som öppnade upp dina ytterst privata tankar om livets svårigheter, Jung-entusiasten som generöst delgav gruppen kunskap jag inte hade, och alla ni andra!  Ja, ni har varit många, vilket ibland skapat trängsel, kö till toaletterna och kanske gjort väntetiden på mat lite längre än vanligt. Men vi älskar dessa veckor på sommaren och den energi ni för in i huset och gör vårt bästa för att ni ska ha en fin vistelse. Välkomna tillbaka hälsar jag alla, snart eller nästa sommar, beroende på var ni håller till bortom semestern! Några veckor till har ni som inte hunnit besöka oss möjlighet att se denna underbara och mycket fritänkande konstnären Meret Oppenheim verk.

Nu preppar vi för svenskt måleri och om en månad, 8:e oktober närmare bestämt, öppnar vi Göteborgskoloristerna – Att se världen som färg. Kanske ses vi igen?

 

Annelie Tuveros, intendent för utställningar, Mjellby Konstmuseum

Posted in Uncategorized | Leave a comment