Av tiden flätar jag en plats – Knutte Wester

Den 10 oktober 2018 invigdes det skulpturala verket Av tiden flätar jag en plats av Knutte Wester. Verket som är placerat i Kapsylparken i Halmstad föreställer en barngestalt och en kupolliknande koja. Samtidigt öppnade vi en utställning med samma namn på Halmstads konsthall där Halmstadbor och besökare kan ta del av en fördjupning i Knutte Westers konstnärskap. Utställningen, och Westers konstnärskap, rör sig kring berättelser om utanförskap och väntan på förflyttning. Det är berättelser om att inte få vara med, om tid och om skapandet av en plats att kalla sin. Ett återkommande tema är människan, hens liv och situation samt vikten av att lämna spår; vad finns kvar när en person lämnar en plats, oavsett om det är frivilligt eller ofrivilligt? Under arbetet formulerade Wester en text om verket Av tiden flätar jag en plats. En berättelse som är en stor del av det konstverk som nu får stanna kvar i Halmstad.

Hösten 2012 hamnade jag av en slump på en plats i Sverige där papperslösa flyktingar gömmer sig. Närmare bestämt 34 vuxna och 17 barn. Ordet “hamnade” är kanske inte rätt, någon hade bjudit dit mig och med mig i bilen hade jag gips, avgjutningsmaterial och verktyg. Vi byggde upp en ateljé i vardagsrummet. Vi skapade tillsammans, och skapandet blev ett skydd i sig. Vårt gemensamma skapande blev till en slags inre tillflyktsort. Tillsammans gjorde vi bland annat en gipsavgjutning av en del av ett barn som då var 8 år. Idén var att vi skulle göra en liten gestalt som skulle höra till den skulptur-koja som vi börjat arbeta på, men avgjutningen blev bara delvis lyckad och vi fortsatte inte med den. Resterna från den första avgjutningen har stått kvar i min ateljé; en påbörjad skulptur av ett statslöst anonymt barn som bygger en koja.

Av-tiden-flätar-jag-en-plats-(1-av-1)

Bild från Knutte Westers ateljé under arbetet med Av tiden flätar jag en plats

Våren 2012 började jag med filmprojektet Horungen och lade det jag arbetade med åt sidan. Den filmen handlar om min farmors uppväxt som “horunge” på olika fattighus och härbärgen i början av förra århundradet. När filmprojektet Horungen närmade sig sitt slut i början av 2016 så återvände jag till skulpterandet. Jag återvände också ännu en gång till den plats där de papperslösa gömmer sig, den hemliga plats där vi gjort den där avgjutningen flera år tidigare. Det visade sig att det barn som varit med och gjort den där misslyckade avgjutningen fortfarande bodde kvar där, gömd på samma plats. Den tillfälliga väntan på den tillfälliga platsen i det tillfälliga skyddet i det tillfälliga landet hade då varat i fem år. Åren hade gett verket nya lager. Tiden hade gett avgjutningen en tyngd, men det omöjliggjorde samtidigt att vi kunde fortsätta med fler avgjutningar tillsammans med just det barnet, hen hade ju växt 15cm. På den hemliga platsen fanns ett annat gömt barn som nyss kommit dit för att söka skydd. Tillsammans gjorde vi en ny avgjutning av detta andra barn som befinner sig på samma plats och i samma situation som det barn vi gjorde en avgjutning av fem år tidigare. Det gav mig plötsligt två dokumentära avgjutningar av två olika 8-åriga barn; två avgjutningar som på något sätt delar en och samma berättelse fast de skiljer fem år mellan dem.

När detta just hänt så blev jag bjuden till Halmstad. Någon frågade vad jag arbetade med och jag berättade om de olika avgjutningarna som inte passade ihop. Den dialogen blev starten för arbetet med det skissuppdrag som sedan ledde fram till verket Av tiden flätar jag en plats.

Verkets berättelse tar sin utgångspunkt i berättelsen om avgjutningarna och kanske mellan raderna också något om de mekanismer som utesluter och förskjuter. När jag lyckades sammanfoga de olika avgjutningarna var det också som att de lämnade sitt dokumentära ursprung och blev till en metafor, en bild. Om skapandet av en plats att kalla sin.

/Knutte Wester

IMG_4950

Av tiden flätar jag en plats, Knutte Wester, 2018

Utställningen Av tiden flätar jag en plats pågår 10 oktober – 4 december på Halmstads konsthall

Advertisements
Posted in Uncategorized | Leave a comment

Visst ställer vi oss alla ibland frågan vad konst är?

När jag ser Victor Marx utställning känner jag att konst är det som får tankarna att snurra och det som provocerar. Victor Marx har till sin första separatutställning valt ut verk som har politiska budskap och lyfter fram människor. Under rundan i konsthallen, ledsagad av en kunnig guide, kommer olika funderingar till mig: Vad skulle Victor Marx se, och vilja lyfta fram i form av konst, om han bodde i Halmstad? Vad skulle vi mottagare få hjälp att se genom de verken? Vad skulle vi tycka och känna kring det vi påminns om? IMG_4452

Att föra fram sin politiska åsikt. Hemlöshet. Samhällets osynliga strävsamma personer. Det är tre teman bland de verk som nu finns att se hos oss i Halmstad. Kan man provoceras av dessa verk? Ja, och det tror jag att Victor Marx gillar. I hans projekt med att uppföra ett tillfälligt konstgalleri i en tunnelbanestation (dokumenterat och återgivet på utställningen) kan jag i min roll som politiker le en smula åt den svenska byråkratin samtidigt som jag hyllar den struktur byråkratin ger: trist, men tryggt. Kring projektet med små hus för hemlösa på oväntade platser läser jag hur det kostade Victor Marx hans plats som student på konstakademien. Jag frågar mig hur konstnär, utsatta människor, byråkrati och tradition brottades om utrymmet i den processen.

IMG_4444

Ur Victor Marx utställning på Halmstads konsthall

Utställningens lekfulla främsta ansikte med starka färger och beröringsvänliga ytor gör att den lätt tas för enkel. Det ska man inte låta sig luras av. För föräldrar är det möjligt  att locka barnen med sig in i den besöksvänliga lokalen och därmed sno till sig några minuters intryck av konst som berättar och berör. Gör det, ni föräldrar som ska diskutera där hemma med era barn och unga om Sverige idag.

/Jenny Axelsson
Kommunråd (c)
Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nytt år och förhoppningsvis nya tankevurpor!

Nya utställningar, utmanande konstverk och konstnärer får mig att tänka om och se saker med nya ögon. För mig är det ett sätt att reflektera över livet.

Just nu är det affischkonst, filmer, grafiska blad, collage, oljemåleri och allt vad man kan tänka sig av konstnärligt uttryck som öppnar för nya tankar om samhälle, kultur och individens skyldighet. Och kollektivets ansvar! I morgon öppnar vi nämligen utställningen Oenighet ger styrka- Bauhaus Situationiste 1960-1975. En skandinavisk falang med avstamp i den internationella situationiströrelsen. Det handlar om intellekt, politik, konst. Men även lek och revolt!

Yoshio Nakajima, Avantgarde Folkfest, 1970

Yoshio Nakajima, Avantgarde Folkfest, 1970

 

Framför oss har vi ett valår, ett år då många politiska riktningar och sakfrågor kommer lyftas och dryftas. Utifrån det har vi även valt att låta konsten vara ett verktyg för angelägna frågor under året. På konsthallen visas Viktor Marx konst som ofta ifrågasätter vem som äger vårt offentliga rum, Knutte Wester som i sina skulpturer och filmer skildrar de utsatta i samhället och Julia Westerberg som lyfter HBTQ-personers vardag.

I samband med Knutte Westers utställning på Halmstads konsthall i höst inviger vi även ett permanent konstverk av konstnären. Exakt var och när får vi lov att återkomma till!

Som sagt, vi kommer ta in de globala frågorna i vårt gemensamma rum under valåret 2018. Möta konstnärer med rötter i Halmstad, i Halland och övriga Sverige. Tre hallänningar kommer att finnas på plats på Halmstads konsthall under sommaren – Carina Fogde från Varberg, Anna Ulin från Falkenberg och Eva Waller, Halmstad. Tre konstnärer som alla låter färgen bära deras berättelser, men i vitt skilda, mycket personliga uttryck.

Mjellby konstmuseum visar i höst Guerrilla Girls viktiga arbete för större jämlikhet inom konstvärlden och inte nog med det, Guerrillorna kommer hit! Läs mer på vår hemsida och planera in ett besök.

Som ni ser, vi har ett år framför oss med många, långa diskussioner och besökare som fascineras och förundras. Vi kommer uppröras av och förälska oss i nya konstverk och förhoppningsvis få små lågmälda samtal med konstnärer vi inte tidigare mött. Just nu, ett dygn innan vi öppnar en ny utställning, så längtar jag efter dessa tankevurpor som konsten utsätter mig för. Hoppas ni gör det samma!

 

Annelie Tuveros

Enhetschef konst, Halmstads kommun.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Rörelse – Anna Hallberg, Jonas Hallberg och Maria Hallberg

I höstas fick Örjans vall en ny konstnärlig gestaltning: Rörelse av Anna Hallberg, Jonas Hallberg och Maria Hallberg. Tillsammans har de skapat ett skulpturalt verk innanför gamla entrén, ett fasadverk på den ombyggda huvudläktaren samt sju ramade bilder inne i huvudläktarens entré. Rörelse är ett platsspecifikt verk som har tillkommit i samband med ombyggnationen av idrottsanläggningen och gör Örjans vall till en del av Kulturstråk Nissan.

Så, sedan en tid tillbaka är det på plats på Örjans Vall, det tredelade verket Rörelse som jag , Maria Hallberg, har gjort tillsammans med ytterligare två konstnärer – Anna Hallberg och Jonas Hallberg. Egentligen borde jag nu kanske berätta om verkets innehåll och våra tankar, så som att vi jobbat med cirkeln som tema och ledord som gemenskap, global, ringar på vattnet, kedja osv, men jag väljer ett annat spår.

del 1

Rörelse 1 av Anna Hallberg, Jonas Hallberg och Maria Hallberg är placerad innanför gamla entrén på Örjans vall.

När jag tidigare samarbetat med andra konstnärer har det varit ett medvetet val jag gjort utifrån gemensamt innehåll eller hur vi kompletterar varandra. Den här gången har det varit annorlunda. Initiativet till samarbetet kom inte först från oss själva, utan vi fick det som en förfrågan med den gemensamma nämnaren att vi är syskon.

För något drygt år sedan fick vi frågan från konstenheten på Halmstad kommun om vi ville genomföra en konstnärlig gestaltning till Örjans Vall. Det fanns önskemål om att vi skulle göra något tillsammans, men vi fick varsitt uppdrag. Personligen har jag alltid tyckt det är lite svårt när vi i familjen blir sammansatta/ ihopkopplade till olika arrangemang bara för att vi alla är konstnärer. Jag uppskattar allas arbete mycket och känner stolthet, men tycker att vi är så olika och har haft svårt att se att den sammanhållande länken ska vara just bara att ”vi är en familj”. Dock börjar jag kanske förstå att det är unikt och speciellt att vi faktiskt alla är konstnärer.

Men att samarbeta med sina syskon kring ett gestaltningsuppdrag? Även om vi kommer väldigt bra överens, så tänker jag att vi ändå säkert har våra roller kvar som vi tidigt intog i familjen och att dessa roller fortfarande påverkar vår relation än i dag. Hur skulle det här fungera i ett samarbete? Jag var väldigt tveksam, samtidigt som jag var mycket glad över att få frågan om att göra en gestaltning. Faktiskt har jag aldrig besökt Örjans Vall någon gång alls under hela min uppväxt, men den har ändå funnit som en plats som jag har en relation till och har minnen kring. Den har betydelse.

del 2

Rörelse 2 av Anna Hallberg, Jonas Hallberg och Maria Hallberg är placerad på den ombyggda läktarens fasad. Genom den integrerade belysningen ändrar verket uttryck när mörkret faller.

Eftersom det tredelade verket Rörelse uppenbarligen står där nu, så tackade vi ja! Vi valde också att samarbeta för vi tyckte att det skulle bli en bättre helhet för själva platsen. Kanske ville vi också utmana oss själva. Processen har inte varit helt lätt, men det har inte med vår relation som syskon att göra, utan andra faktorer som uppstått under vägen och så är det ofta när man jobbar med offentlig gestaltning. På något vis lyckades vi använda vår kännedom om varandras egenskaper, kunnande, egenheter och våra roller på ett positivt sätt. Jag hade inte behövt känna den där rädslan eller tvekan jag gjorde från början. Kanske var vi extra lyhörda och öppna emot varandra, kanske gick in i våra yrkesroller mer än syskonroller.

del 3

Rörelse 3-9 av Anna Hallberg, Jonas Hallberg och Maria Hallberg består av sju ramade bilder som är placerade inne i den ombyggda läktaren. Här ser ni tre av bilderna.

Verket Rörelse hade inte sett ut som det gör om man hade frågat endast en av oss att göra verket. Förmodligen hade det inte funnits alls, utan varit något helt annat. Verket skiljer sig till stor del utseendemässigt och materialmässigt från hur vi arbetar var och en vanligtvis.

Att samarbeta tillsammans som syskon fungerade enligt min mening perfekt. Vi är otroligt glada att vi genomförde det tillsammans och vi är också väldigt tacksam över att vi fick förtroendet att göra uppdraget.

De tredelade verket finns att se innanför gamla huvudentrén, på läktarfasaden och i trappuppgången i klubbhuset.     / Maria Hallberg

Posted in konstnärlig gestaltning, offentlig konst, Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Min konst, det offentliga rummet och allmänningen

 

 

I samband med invigningen av Victor Marx utställning Konstkurage på Halmstads konsthall skriver han nedan om sin konst och konstnärskap.

IMG_4447

Vernissage på Halmstads konsthall

Offentligt rum består huvudsakligen av stadens gator, torg och parker. Men till begreppet hör även ytor som allmänheten har tillgång till och ofta frekventerar. Lokaler som kaféer, restauranger och lyckligtvis pubar, där jag ibland dricker en pilsner, är inkluderade.

På något vis får även galleriorna vara med, dessa monster som äter torg. De befinner sig i ena änden av en skala från odemokratiska miljöer till demokratiska. Nu finns där inget torg mer och den som brukade korsa det kvällstid får gå runt ett enormt schabrak för att komma hem, genom sina öppettider bestämmer den när vi är välkomna. Snillrika experter och forskare har i detalj studerat människors psykologi och skapat platser som tränger in bakom medvetandet hos besökare och får dem att konsumera varor vi inte viste att vi behövde. Utöver samhällets lagar finns här extra ordningsregler som ytterligare begränsar friheten och här finns egna arméer av gorillor för att upprätthålla dem. De som vill manifestera får välja ett annat torg och löst folk får drälla runt på annan ort. Besökarnas makt är klädd i konsumentens patetiska uniform.

I mitten av skalan befinner sig de offentliga rum som allmännyttan äger. Marginaliserade grupper har inte lika stor rätt till dessa ytor som andra. Papperslösa grips om de flanerar här. Tunnelbanespärrar gör sina tafatta försök att stänga ute de fattigaste. Parkbänkar designade för att vara omöjliga att ligga på avvisar de som sover på gatan. Vakter och konstaplar jagar ”ölisar” som slagit sig ned där de syns för väl. Men de flesta är välkomna hit. På pappret innehar de rätten att påverka denna miljö. Men märk väl att den som är dum nog att försöka möter ogenomtränglig byråkrati och allt visionärt vissnar och dör. I bästa fall blev idén en tumme. Oavsett så är det i dessa miljöer jag lever mitt liv, när jag inte är inlåst i min stylade borg till hem. I dessa offentliga rum har vi trotts allt stora friheter i jämförelse med många andra liknande rum i världen. Vi får tacka aktivister som banat vägen hit! Framförallt de i andra delar av världen som skrämde våra mäktiga män till medgörlighet på den tiden då det begav sig.

IMG_4456

Vernissage av Victor Marx utställning Konstkurage på Halmstads konsthall

Men jag drömmer om den andra sidan av skalan, där var och en kan vara medskapande. Min konst tar sig dessa friheter. Konsten låtsas som att det offentliga rummet redan nu är en allmänning. Allmänningen är en vacker plats där vi hittat andra former för delaktighet. Där avståndet mellan drömmen, inspirationen och utförandet är kort. Jag tror på ett samhälle där människor skulle få leka offentligt och inte behöver göra det i skydd av natten.

Men frihet jag tar mig kräver ansvar och jag bryter bara de lagar jag tycker är överflödiga, de som inte skadar någon som inte förtjänar det. Utöver detta håller min konst hög kvalitet ska ni veta. Jag ställer inte ut halvfärdig lump på gatan till förtret för andra. Allt jag gör uppskattas givetvis inte av alla men vem säger att alla måste gilla allt? Kritikerna ser i alla fall att jag lagt min skäl i tilltaget och borde glädjas åt detta. Och vill de ha någonting annat så får de väl gå ut själva och skapa någonting mer i sin egen smak. Tillsammans kanske vi kan skapa en intressant livsmiljö som passar alla perfekt någonstans. Istället för ett offentligt rum som passar alla halvdant överallt. Åtminstone kan vi alla promenera på stadens gator och känna oss som delaktiga och då blir staden kanske allas vårat hem på riktigt. Då rämnar kanske hemmets borg!

/Victor Marx

Image | Posted on by | Leave a comment

Konstnärligt arbete pågår

I Halmstad står flera offentliga platser inför förändring. Men hur ser det ut när vi bygger och planerar, och vad skapar egentligen gemensamma miljöer?

Art Inside Out är Region Halland och de halländska kommunernas gemensamma institution för konstnärliga residens. Våren 2018 är Halmstad värdkommun för residenset “Konstnärligt arbete pågår”. Residenset äger rum på olika platser i centrala Halmstad januari – juni 2018. De medverkande konstnärerna är Kerstin Bergendal, Saadia Hussain och MASU (Mattias Gunnarsson och Susanne Westerberg).

Kerstin Bergendals konstnärliga arbete tar utgångspunkt i en speciell konstnärlig metod; en blandning av lång närvaro, nya former för samråd och en lekens ad-hoc logik. Metoden sätter fokus på hur vi tänker kring och använder våra helt- eller halvt offentliga rum – det Kerstin Bergendal kallar våra ”allmänningar”.

 

I fredags samlade Kerstin Bergendal ett antal personer till det första av tre konstlabb där dessa “allmänningar” diskuteras; bland annat genom att titta närmare på det aktuella arbetet med Österskans, en av de platser som står inför en stor förändring.

Kerstin Bergendal är en svensk konstnär som sedan trettio år är bosatt i Danmark. Hon är också lektor vid Akademi Valand i Göteborg.

Senare i vår kommer ni kunna ta del av “Konstnärligt arbete pågår” på Halmstads konsthall (18/4 – 6/5) och på olika platser i centrala Halmstad.

För mer info:

www.artinsideout.se

https://www.facebook.com/artinsideouthalland/

https://www.facebook.com/halmstadskonsthall/

Posted in Konstnärligt arbete pågår, offentlig konst, Uncategorized | Leave a comment

Vilken konstupplevelse tar du med dig från året?

Jag har en fusklapp. Ett A4-papper fyllt med olika färgfält som alla representerar utställningar, konstinköp och andra viktiga konsthändelser som vi tio medarbetare på Enhet konst jobbar med under ett år. Där finns rivningsdatum, ändrade invigningsdagar, förseningar i produktioner, skifte av innehåll och åtskilliga andra spår av den flexibilitet som vardagen med konstarbete innebär. Jag tror att vi alla tycker att det gör arbetet unikt, roligt och ibland pressat. Många har förväntningar, flertalet gillar konsten och några, ytterst få, beklagar den.

I år har vi fyllt nya Kulturskolan med konst, något som berörde många och berömdes av både besökare och personal! Naturkunskap och konst möttes på ett mycket fint sätt i Minna Svenssons konstverk Solsystemet som en del i den nya temalekplatsen Fysikplats i Oskarström. Sport och konst knöts ihop sent i höst genom syskonen Hallbergs gestaltningsuppdrag på Örjansvall. Nio halmstadbaserade konstnärer fick under sammanlagt nio veckor möjlighet att visa sin konst på Halmstads konsthall. Där skedde möten över generationer, tekniker och uttryck! Även Frispel förlade sin verksamhet under höstlovet till konsthallen och genom olika workshop undersökte vad medborgare i Halmstad tycker och tänker om staden och dess utformning.

Vi som jobbar i enheten har ju en förkärlek för det som händer i ytterkanterna, där vi letar efter det osedda. Så med stor entusiasm tog vi på oss att visa svensk skulpturhistoria under 100 år och därmed även utskrivning av den samma under 1960-talet till förmån för installationer och objekt. Vi sökte efter intressanta uttryck på sociala medier och fann bloggaren och halmstadbon Linda Lomelino som drabbade oss och många därtill med sina oerhört vackert fotograferade bakverk. En av vår tids största konstformer är kanske tatueringar – något som vi fick ta del av i somras. I utställningen fanns olika konstnärliga uttryck representerade och även en historisk sektion. Allt avslutades genom taggning med publik!

Ett händelserikt år kan man tycka, men egentligen är det bara ett litet urval av allt som hinner ske under ett år, och snart är vi på väg in i ett nytt och lika många konsthändelser till….så vilken konstupplevelse tar du med dig från 2017? Jag väljer nog trots allt Nina Hemmingssons serieteckningar och speciellt den här:

NIna

 

Annelie Tuveros

Enhetschef Konst, Kulturförvaltningen, Halmstad

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Vanna Bowles

I årets sista utställning på Halmstads konsthall vill vi belysa ordet dubbeltydighet och motsatta känslor, så som smärta – skönhet eller omsorg – våld.

Stor teckning_träd

Vanna Bowles konstnärskap tvingar oss till nya tankebanor genom att kombinera teckningar, skulpturer och performance på ett överraskande och helt eget sätt. Hennes bildvärld rör sig obehindrat mellan det fotorealistiska och surrealistiska, där hon låter t.ex. fåglar, insekter, reptiler samt delar av människokroppar vävas samman till en ibland skrämmande men magisk värld. Materialens inneboende skörhet förstärker ofta utsattheten eller sårbarheten i motiven eller hela berättelsen.

En papegoja av arten African Grey spelar en nyckelroll i Bowles arbete. Papegojdräkten symboliserar konstnärens alter ego där hon genom kostymen blir fysiskt närvarande i sin egen bildvärld. Således suddar hon ut ännu en gräns, nämligen den mellan konstnären och det egna verket.

Vanna Bowles
Allt är bra
22 nov – 16 jan
Halmstads konsthall

Jonas Nilsson
Konstintendent

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Rodney Smith

Vissa bilder är mer förföriska än andra. Vackra både i komposition och uttryck, och med en teknisk perfektion som gör dem nästan oantastliga. När jag står inför Rodney Smiths verk hamnar jag lätt där i tanken – de är så perfekta! Och hur ska jag lyckas komma förbi ytan? För mig blev det via Book of Books. En liten men oerhört kompakt bok där Smith samlat för honom viktiga litterära verk från senaste seklet, samtidigt som boken kan ses som en portfolio över hans fotografiska gärning. Samspelet mellan text och bild var genial och gav båda uttrycksformerna nya dimensioner.

Rodney Smith visste tidigt att han ville bli fotograf, men kände också att något fattades. Att utbildningen inom fotografi då, mestadels handlar om teknik och komposition. Han sökte sig därför till studier i engelsk litteratur och filosofi, något som påverkar Smiths bildvärld radikalt. Han lyckas som få förena mode- och reklamuppdragen med sin högst personliga skildring av livet. Han väver samman historiska referenser, vardagens realitet och nattens drömmar till en värld som vid första anblick tycks logisk. Landskap med människor. Men vid närmare titt är det ofta en lek med tyngdlagar eller iscensättningar där aktörerna intar frusna positioner.

I Smiths bilder finns uppenbara konstnärliga referenser. Klockor som associeras med tid, tiden som går eller har stannat. Viktigt objekt genom konsthistorien men mest förknippad med t.ex Salvador Dali. Likt den store surrealisten återkommer Smith ständigt till klockornas beståndsdelar och form. Den kostymklädde mannen med plommonstop och paraply är också ofta närvarande, attribut som även är centrala hos surrealisten Rene Magritte. Genom dessa uppenbara och ibland övertydliga referenser för Smith ett ständigt pågående samtal med den historiska surrealismen och för dem fram i dagsljuset igen. Lånet av symboler och attribut ligger dessutom helt i ismens linje, då konstnärerna ville öppna upp för det gränslösa, gemensamma konstverket med en tillåtande attityd till återbruk och användande av andras bildvärldar.

Den borgerlige kostymklädde mannen i Smiths bildvärld kan även knytas till hans far som var en framträdande ledare inom modebranschen, en far som både var frånvarande och samtidigt mycket krävande. I många av Smith verk återfinns den borgerlige mannen i dubbel eller trippel upplaga, alla identiska utseendemässigt och i samma position. Oavsett om de är bundna vid träd eller stående på ett sädesfält så tittar de rakt in i kameran mot betraktaren. Man slås av symboliken till den intensiva och dominanta fadern och behovet att representera honom med av fler än en person. Men faderns värld var också oerhört lockande och utan Rodney Smith stilistiskt perfekta och vackra yta skulle fotografierna också vara utan djup.

Annelie Tuveros
Museichef/Enhetschef konst

Rodney Smith, Collin with clock, New York City, NY 2005

Rodney Smith, Collin with clock, New York City, NY 2005

 

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Archipenko – A Modern Legacy

Queen_of_Sheba

17 juni – 17 september 2017
Mjellby konstmuseum

Bronsskulpturen Queen of Sheba (1961/1989) framkom från Archipenkos experiment med rumslighet. Den abstrakta formen representerar en kvinna med rundade höfter, armar och bröst. De konkava och svagt lutade komponenterna framkallar kvinnlig sensualitet och ger den samtidigt en subtil rörelse. Mellanrummen uppmanar betraktaren att fullt ut ta del av skulpturen genom att uppmuntra till en nära studie av den inre formen. Figuren tycks samtidigt både dansa och omsluta betraktaren; detta sätt att läsa av en skulptur var då ny för Västeuropa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment